Sagan om pluppen

Det känns som om jag har en våg av oflyt just nu. Är det inte haters är det hemorrojder. Jag fick en i våras, helt på grund av dålig karma, misstänker jag. För jag hade kvällen innan skrattat så att jag kiknat åt en kompis som berättade om en gång när han fick en hemorrojd. (Eftersom det är en kul historia, tar jag den igen). Han var ute på resa och befann sig i Sydamerika då han fick väldiga besvär i baken. Och eftersom att han inte hade tillgång till en spegel tog han en bild med sin digitalkamera för att se vad som egentligen förgicks där bak. Givetvis glömmer han att radera bilden från kameran och givetvis ser hans kompis den och frågar vad bilden föreställer. "En vulkan?"

Det är kul! Hur som helst. Dagen efter historien berättats kände jag hur det gjorde ont i rumpen efter morgonbajseriet. Jag tittade efter och såg det ingen vill se.

Jag trodde mitt liv tog slut där och då. En halv dag låg jag i sängen och ville bort från livet på jorden. Men sen torkade jag tårarna och bestämde att den där lilla larviga grejen inte skulle bli mitt fall. Så jag började berätta för alla om min lilla plupp. Någon utvald (läs: Lovis) fick till och med känna och klämma på den. Det var ett bra beslut att inte hymla om sina kroppsovanligheter. Det har känts så himla bra och vissa har till och med också vågat berätta att de har en likadan plupp. Vissa har haft två. Det är en fin gemenskap.

MEN: Tyvärr har jag tillslut blivit tvungen att ta beslutet att ta bort min lille kamrat eftersom den gör ont varje dag. Trots att jag gärna hade haft kvar den. Som ett härligt statement. Fuck perfekta kröppar liksom! De finns bara på bild och i disneyfilmer.

Hur som helst. Det som har hänt nu är att jag imorse bokade tid för en läkarundersökning. Läkaren lät precis som ens fördomar tänker att hen ska låta. Gammal gubbe. Trög. Tyst. Sluddrig. Inte så sköj. Men jag var ändå sjukt lättad att äntligen fått tag i en läkare. (Det är dåligt att det ska vara så svårt!). Så jag hoppade ut i köket till mina frukostätande kollektivister. Efter att ha imiterat läkaren utbrister Olle:

"Fan, det låter ju precis som vår granne ju! Han som bor en trappa under oss".

Haha…

Det kan ju inte stämma, tänkte jag. Han brukar vi prata om. För han verkar märklig. Han ser sjukt ruffig ut och verkar väldigt virrig. När jag flyttade hit beskrev de honom som "en hemlös alkis med nån funktionsnedsättning" (OBS på ett hjärtligt sätt).

Nu när jag kom hem från träningen slängde jag ett öga på hans dörr när jag gick förbi. OCH TA MIG TUSAN VISST ÄR DET HAN! DET ÄR HAN SOM SKA TITTA I MIN RUMPA.

Det känns lite trist. Han hade ju kunnat bo var som helst i hela Umeå. Det känns ju lite trist att behöva heja på någon varje dag som ofrivilligt har pillat mig i röven.

Kollektivet tröstar med:

1. "Bra att veta att vi har en läkare i lägenheten under oss om vi skulle behöva en någon gång".

2. "Vi kan ju se det här som ett bra sätt lära känna våra grannar lite bättre".

:( 

… men det blev ju i alla fall en lite kul och snöplig historia. Som antagligen inte slutar här. To be continued.