What's going on här oppe, undrar en kanske. Folk verkar fylla år stup i kvarten och stundtals äre helt knäpptyst här på blöggy. Nu ska ni få höra vad som hänt sen sist (inget spektakulärt, bara ordinärt life).
Dagen efter Ingrids storslagna 25-årsfest med surströmming vankades det BALKANFEST. Helvete vad pepp jag var. Hade längtat flera veckor (lång tid när man är ung å ivrig). Det var jag, Anton, Linneus, Kaj och Robina som skulle ha livets kväll.
Att det regnade som aldrig förr och gjorde luggen stripigare än aldrig förr spelade ingen roll! Humöret var på TOPP! Vi begav oss till Folkan redan vid sju för att inte missa en endaste liten sekund. Nu var det dags.
I garderoben fick man obligatorisk musche (hehe, kul att förstärka nidbilder på fyllan!) Sen drack vi öl och spanande in kvällens klientel. Och sweet djeezuz, vad härliga människor som hade letat sig dit! Medelåldern var 30+ och alla verkade glada och trygga i tillvaron. Inga magar som drogs in här inte!
Det var två band som spelade. Süper Orkestar och...
... Mullin Mallin. Så bra. SÅ BRA!!!! Det låter kanske fjantigt men: Det kändes så jävlans gött och livsviktigt för mig som 24-årig less tjej att se tjejer i olika åldrar som bara äger alllllllllt. Utan piff. (De var de finaste kvinnsen jag sett, men pga häftig och kompetent aura). Linnéa skrek någon gång "KAN INTE HANTERA MER EUFORI!". Och ja, så kände vi allihop.
Det var konstant dans i nästan sex timmar. Jag var lika svettiga som jag var happy! Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Och jag tänkte att så här skulle man alltid ha det. Åtminstone varje helg.
Vi önskade även en låt: [dunkelbunt] – Cinnamon Girl - Radio Edit
Jag har fått sällis av strumpmatchdjävulen! Jag har börjat färgmatcha mina strumpor med min övriga klädsel. (Ja, jag har alltså strumpor utanpå strumpbrallorna. Det blir lite varmare då). Jag tycker att det är en härlig anledning till att kliva upp på morgonen. Vad ska jag ha för färg på strumporna idag? Jättespännande! (En har ju gråtit för mindre. Men nu råkar det vara en höjdpunkt på dagen. Det kommer bli bättre så småningom. Låt det va).
Jag insåg att det inte framgick på första bilden att strumperna hade samma färg som blusen min. Därför tog jag en till bild för att tydliggöra.
En höjdpunkt på veckan är onsdagar. Då är det först syjunta klockan sex som sedan förvandlas till Bonde söker fru-kväll. Det är en härlig sammankomst som gör mig glad.
Så här såg det ut i onsdags. Vi har det bra, vi. Jag började på min andra socka. Den är inte lika sköj att göra som den första. Men jag behöver ju två. Enkel matematik!
Ta-dah! Jag är ändå ganska nöjd! För att vara min första.
Därefter kom fredagen. Då skulle vi ha fotbollskväll här hemma. Ivrig på öl och chirre kutade jag från mitt rum till teven. Tyvärr gjorde jag årets vurpa på vägen. Alla hörde den rejäla dunsen, utom jag som låtsades som ingenting. Med en värkande stackars klantkropp satt jag och förbannade mig i tysthet under resten av kvällen.
Sen vaknade jag upp med den här! Har även ett tvillingblåmärke på ena knäet. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades slå mig så illa. Jag reste mig upp rekordsnabbt. Assså. Varför gör man så? Varför känns det aspinigt -hellredörjag- att säga att man gjort illa sig? Samma sak när någon ringer tidigt på morgon när det är common sense att sova och man säger att man är vaken. Vad fan gör man vaken kl halv sex på morgonen? Nästa gång jag ramlar (händer ändå ganska ofta, tyvärr) ska jag börja grina på plats. Hoppas på tröstkram.
På lördagen skulle Frida firas (var god se kvällens outfitta i inlägget under). Jag har blivit crazybananas i att klippa å klistra och gjorde gladeligen ett födiskort till na. Hon är inte särskilt förtjust i just strutsar, sa hon sen, men hon gillar ju alla djur. Tur!
Hos Frida var det körvfest. Det känns så fint att Ingrid bjöd på surströmming och Frida på stekt korv. Jag testade en ny vegankörv som var god. Vi var ett härligt litet sällskap på tio personer som åt mat och drack wine. Klockan rannnn iväg och vips var vinet i magen och magen var på väg till Lokal. Jag är sällan på Lokal. Det är ett ställe som ligger på Ålidhem och är proppsmockat med fyllevidriga studenter. Men vi var vid gott mod!
Petter visade sin nya ringklocka och av en händelse hade han även en burgare på benet. Den killen gillar hamburgare! Tydligt och himla fint.
Väl inne på Lokal blev det mayhem. Med gåvoshots och dans. När klockan blev två (då stänger allt!) smet jag ut och tänkte börja promenaden hemåt. Jag tänkte att det kändes trist att gå själv i mörkret för jag hade ju inte ens med mig min cykel (eftersom vi bor grannar med Frida och vi gick från henne). Jag hann gå tre steg innan jag blev stoppad. Någon tog tag i mig. Jag hann tänka att "är det en vidrig killjävel så sparkar jag honom för jag pallar inte". Men det var tre stycken reflexprydda människor.
Trygghetspatrullen. Jag har ju i ett tidigare inlägg här på blöggy snackat "skit" om dem. Och jag sa åt dem vad jag tyckte. Jag sa -på ett så snällt sätt man kan efter trehundra liter alko- att "Jag fattar att ni vill väl, men ni borde följa efter honom där *pekar med hela armen mot en ensam kille* Han ska inte gå omkring ensam så där i mörkret! Tack men nej tack!" Fast sen ångrade jag ju mig. Jag är ju liiiiiivrädd för mörker och jag tycker att gå är den tråkigaste transportmetoden. Så de fick följa med mig hem. Det blev en trevlig promenad på en kvart och de var väldigt snälla och tålmodiga med mig och manshatet.
Under promenaden fick jag sms av TVÅ grabbar. I gasen som jag var sa jag "Ni hjälper mig genom skogen, men vem ska skydda mig från min moooobiiiil?!?!?" Jag var dryg. Men det kändes så.
Efter knappt tre timmars kass sömn var det dags för loppis på Universum med kollektifvet! Det var kul, men ibland var jag tvungen att ligga i fosterställning. Som tur var hade jag dagen innan skänkt mina kassar med kläder till en klädinsamling. Så jag hade inget ansvar under loppisen. Jag gled mest omkring och ibland vilade jag under borden. Jag fyndade en jättefin gammal väska som passar min mac som en smäck!
OCH: Det här jättefina smycket. Det är en fiffi! Jag älskar den av hela mitt svarta hjärta.
När jag kom hem sjönk jag ihop i soffan och tänkte att jag borde tentaplugga, men min kropp ville bara sova. Då ringde Lisa och frågade om jag ville hänga med till folkan och titta på en iransk dokumentärfilm om månggifte. Det ville jag ju!
Så, så blev det! Varken sömn eller tentaplögg! Och imorgon äre dags för juridiktentan och jag känner mig "lagomt" redo. Fack it! Håll tummarna, mamma,
Och en sista grej som jag vill säga. Idag började älgjakten och mitt hjärta går sönder. Jag vill ha människojakt i julklapp. Åtminstone ett år. Kom igen förfaaaan. Avvara ett älgår för att skjuta skallen av lite random dumt folk. Göre!
Älgar är levande varelser. De har inte bett om att få leva på den här jorden och de har inte heller bett om att helt oväntat bli dödade under deras vardagsbestyr. Jag tror att alla som gör djur (och människor) illa har nåt fel i huvudet och förtjänar att bli en skabbräv i sitt nästa liv.
MVH
en go å gla tjej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar