2010

JANUARI

Jag började året i London. Skaffade ett gymkort och svimmade på premiärspinningen.

FEBRUARI

Jag jobbade heltid på Indikator och en dag tog vi vårt kontor och sprang över gatan.

MARS

Vi hade krigarfest. Jag grinade mig igenom en 6 timmar lång rättegång. Indikatorerna åt den första Money Monday-pizzan. Jag och Beke la ner vårt livsverk.

APRIL

Jonas dog ungefär samtidigt som mr Right försvann. Jag vann min första mattävling. Sweden hälsade på och vi tittade på slott och var på kasinot. Jag och Beke drack gratis öl på Cheap Mondays releasefest.

MAJ

Jag bodde i Köping under de veckor jag tog körkort. My berättade att hon och Staffan var gravve. Krigaren tog studenten.

JUNI

Jag fick mitt körkort. Arcade Fire kom till Dalarna. Sook och jag testade Faluns nattliv.

JULI

Gänget åkte till tennisveckan i Båstad. Jag flydde min egen födelsedag. Jag och Sweden testade kasinot i huvudstaden. Frida och jag tog en buss till Umeå.

AUGUSTI

Jag och Beke plockade ihop våra saker och flyttade från Göteborg efter två år. Vi anordnade festivalcamp hos oss under Way out West. Jag fick kontakt med Luigi.

SEPTEMBER

Killen försvann för alltid så Åke blev hans ersättare. Jag hjälpte mamsen att fiska kräftor och jobbade i kiosken. Jag väntade på att få åka till Italien.

OKTOBER

Den andra oktober flög jag iväg till Italien. Jag levde det ljuva livet på olika ställen runtom i landet.

NOVEMBER

Träffade påven innan jag lämnade Italien för Marseille och Arcade Fire. Och sedan Aix och Paris och Beke.

DECEMBER

Jag kom tillbaka till Sverige och Reidar kom till världen.

Krimskrams

Jag försökte dämpa ångesten och saknaden av det ljuva livet med att göra Lucias fettuccine.

Sedan bakade jag peppisar med Beke och Kak.

Fiber, nya snackisen på byn.

Åkte till Säter och Sanna!

Dagen efter var det julafton.

På juldagen svischade jag till Säter igen. Det här kortet tog precis i lugnet före the storm.

Sannas huvud är min nya idol.

Vi halkade iväg till Folkan (!) där spelade DJ Lasse (!)

Där fick man en mycket lämplig stämpel.

Jag vill ju bara tillbakz

3 nights på Kvarnberget

I know, svarade naiv_tjej89

I lördags var Mel och Tony med om en fet bilolycka. Mel är någorlunda oskadd men Tony är det värre med.

Den dagen jag lämnade Italien torkade Luigi mina tårar och sa "We will be here"

TEBAKS TE RÅMA SUBITO

Jag vaknade snorig redan första morgonen i Sverige och sedan dess har jag leeeegat deeeckad. Som tur var har jag haft mina sängkamrater Åke och Jerkan. Och säsong 6 av Lost (som btw påminner något så sjukt om naturreservatet i Nazzano)

Jag var orättvis

Frankrike fick en tuff start. Jag saknade mitt paradis i Italien. Jag hade inte rätt kläder. Jag hade inga pengar. Jag kunde inte språket osv.

Men jag har insett att det fanns två till anledningar till mitt Frankrikeförakt hehe.

I Italien slank det ner minst en liter vin om dagen. En liter om dagen i två månader måste ju blivit ett beroende för min lilla hjärna. Så Frankrike blev som en detox. En avgiftning, med allt vad det innebär.

Och:

Jag fick tillgång till en våg i Frankrike. Vem tycker att det är sköj att få reda på att man gainat 7 kilo?

Sorry Frankrike, I will be back.

No homo

Jag visste ju att det skulle bli så här. Eller rättare sagt - jag förstod att inget skulle bli som förut. Men ändå måste det ju vara okej att vilja dö. För jag har ingenting.

Jag har ju knappt nämnt honom här tidigare. Men sommaren 2009 blev jag kär. Jag försökte låta bli. Men den här killen visade sig vara allt som jag någonsin velat ha. Han var perfekt. Och det skrämde mig såklart. Redan morgonen efter våra första träff kom jag på mig själv att tänka "FUCK MY LIFE! Jag har redan hittat pappan till mina barn. PISS! Jag som bara är tjugo. Det är ju nu ska jag leva livet. Helvetekissobajs"

Men vi blev tillsammans och jag har never ever varit lyckligare. Ingen har någonsin gjort mig så glad och framförallt fått mig att känna mig så bra. Även ett år senare pirrade det i magen varje gång jag fick ett sms från honom. Och jag var nästintill cpnervös varje gång jag stod utanför hans dörr. Han var -på riktigt- det sista jag tänkte på innan jag somnade på kvällarna och det första jag tänkte på när jag vaknade. Ändock forsatte de där tankarna "En dag kommer jag vakna upp och vara fyrtiofem och inse att jag slösade bort min ungdom"

Under sommaren bokade in en resa till Italien i början av oktober. Jag skulle åka själv och jag skulle vara borta drygt två månader. Jag tror att jag gjorde det så att det åtminstone skulle låta som om jag levde livet när jag var ung.

Men ju närmare resan kom desto mer ångrade jag mig. Ville inte åka ifrån honom. Jag fick dåligt samvete och flyttade från Göteborg några veckor tidigare än beräknat för att kunna spendera så mycket tid med honom som möjligt innan jag skulle åka.

Några dagar senare, natten till söndagen den femte september för att vara exakt, bestämde jag mig. Nu skulle jag sluta tänka som cynisk jävla tant. Jag älskade ju honom. Jag bestämde mig för att leva i nuet. Och att jag skulle vara tacksam att jag ens hittat honom, vet ju mycket väl att det finns de som aldrig hittar någon. Jag kunde inte sova den natten för att jag var alldeles för uppspelt. Det kändes som om det här var början på något nytt. Om jag hade varit lycklig förr vad kallades då det här, undrade jag. Jag var ivrig över att träffa honom igen. Inte för att han vetat om hur jag tänkt under hela tiden. Utan jag ville skynda mig att börja njuta av det vi hade tillsammans utan de där jäkla tankarna.

Det jag inte visste då var att nästa gång jag skulle träffa honom var mer än en månad senare. Vi fick en timme tillsammans i ett litet rum med ett bord och fyra stolar. Jag minns inte vad eller om jag sa något till honom. Var ett vrak. Jag var så arg, chockad och sårad.

Några dagar senare åkte jag till Italien som planerat. Det kändes ovisst, men jag visste ju trots all turbulens att jag fortfarande älskade honom.

I Italien fick jag annat att tänka på. Men så fick jag nys om en tidningsartikel. Där stod allt svart på vitt vad han hade ställt till med. När jag insåg att jag snarare skämdes än blev arg över vad han gjort förstod jag att det aldrig skulle fungera mellan oss igen.

Jag fattar nu att jag ska vara glad över att jag var långt hemifrån när allt detta hände. Jag hade nya vänner som inte visste något om honom. Och Italien var fullt av andra killar.

Den trejde november fick jag ett sms av hans mamma. Hon berättade att han nu befann sig på ett annat ställe och att han skulle kunna höra av sig om "ett par veckor"

Men samma kväll får jag ett sms från ett välbekant nummer. Jag klarar inte av att läsa det. Och jag har hunnit iväg till en bar när samma nummer ringer. Jag varken svarar eller klickar. Men när det tredje sms:et kommer läser jag det. Och svarar. Något kort och avgörande. Men när han kommer med frågor klarar jag inte av att hålla fasaden uppe längre.

Men det är slut. Det är vi klara med. Dagarna går och vi fortsätter skicka något sms ibland. Som vänner. Men så en dag inser jag någonting. Att jag har gjort exakt så här förut. Gjort slut och förträngt. Istället för att berättat varför. Istället för att visa att jag faktiskt blivit sårad. Istället för att bli förbannad.

Så då kom det. Jag mindes plötsligt de där veckorna när han bara försvann och hur lurad och ensam jag känt mig. Jag började hata. Jag skakade av ilska när jag raderade mappen med hans tvåhundra finaste sms, raderade hans telefonnummer och till och med tog bort honom på Fejjan.

Och jag är fortfarande arg på honom. För att han förstörde allt. Och arg på mig själv som med sämsta möjliga tajming släppte garden. Och för att jag trodde vi var soulmates.

Men det värsta är nog att jag inte har ett enda kort på oss tillsammans. Pics or it never happened, liksom. När jag är gammal kommer jag inte veta om jag minns rätt eller om det här bara var en film jag sett.

Tillbaka i Sverige

Saknar livet.