Sagan om pluppen

Det känns som om jag har en våg av oflyt just nu. Är det inte haters är det hemorrojder. Jag fick en i våras, helt på grund av dålig karma, misstänker jag. För jag hade kvällen innan skrattat så att jag kiknat åt en kompis som berättade om en gång när han fick en hemorrojd. (Eftersom det är en kul historia, tar jag den igen). Han var ute på resa och befann sig i Sydamerika då han fick väldiga besvär i baken. Och eftersom att han inte hade tillgång till en spegel tog han en bild med sin digitalkamera för att se vad som egentligen förgicks där bak. Givetvis glömmer han att radera bilden från kameran och givetvis ser hans kompis den och frågar vad bilden föreställer. "En vulkan?"

Det är kul! Hur som helst. Dagen efter historien berättats kände jag hur det gjorde ont i rumpen efter morgonbajseriet. Jag tittade efter och såg det ingen vill se.

Jag trodde mitt liv tog slut där och då. En halv dag låg jag i sängen och ville bort från livet på jorden. Men sen torkade jag tårarna och bestämde att den där lilla larviga grejen inte skulle bli mitt fall. Så jag började berätta för alla om min lilla plupp. Någon utvald (läs: Lovis) fick till och med känna och klämma på den. Det var ett bra beslut att inte hymla om sina kroppsovanligheter. Det har känts så himla bra och vissa har till och med också vågat berätta att de har en likadan plupp. Vissa har haft två. Det är en fin gemenskap.

MEN: Tyvärr har jag tillslut blivit tvungen att ta beslutet att ta bort min lille kamrat eftersom den gör ont varje dag. Trots att jag gärna hade haft kvar den. Som ett härligt statement. Fuck perfekta kröppar liksom! De finns bara på bild och i disneyfilmer.

Hur som helst. Det som har hänt nu är att jag imorse bokade tid för en läkarundersökning. Läkaren lät precis som ens fördomar tänker att hen ska låta. Gammal gubbe. Trög. Tyst. Sluddrig. Inte så sköj. Men jag var ändå sjukt lättad att äntligen fått tag i en läkare. (Det är dåligt att det ska vara så svårt!). Så jag hoppade ut i köket till mina frukostätande kollektivister. Efter att ha imiterat läkaren utbrister Olle:

"Fan, det låter ju precis som vår granne ju! Han som bor en trappa under oss".

Haha…

Det kan ju inte stämma, tänkte jag. Han brukar vi prata om. För han verkar märklig. Han ser sjukt ruffig ut och verkar väldigt virrig. När jag flyttade hit beskrev de honom som "en hemlös alkis med nån funktionsnedsättning" (OBS på ett hjärtligt sätt).

Nu när jag kom hem från träningen slängde jag ett öga på hans dörr när jag gick förbi. OCH TA MIG TUSAN VISST ÄR DET HAN! DET ÄR HAN SOM SKA TITTA I MIN RUMPA.

Det känns lite trist. Han hade ju kunnat bo var som helst i hela Umeå. Det känns ju lite trist att behöva heja på någon varje dag som ofrivilligt har pillat mig i röven.

Kollektivet tröstar med:

1. "Bra att veta att vi har en läkare i lägenheten under oss om vi skulle behöva en någon gång".

2. "Vi kan ju se det här som ett bra sätt lära känna våra grannar lite bättre".

:( 

… men det blev ju i alla fall en lite kul och snöplig historia. Som antagligen inte slutar här. To be continued.

Haters gonna hate

Jag har funderat på om jag borde berätta en grej. Jag har fått en ny härlig erfarenhet nämligen. En hater! En alldeles egen liten arg hater. Är ni avis? Va inte det. Det är sjukt drygt faktiskt.

Det började för ett par veckor sen när en snubbe, vi kan kalla honom Kajsa-Stina, började skicka meddelande på fejjan (grunden till allt ont?). Det verkade chill till en början. "Roliga" klipp på youtube och sånt. Men som ni vet är jag inte särskilt road av sånt. Så jag svarade med måtta till en början, men sen slutade jag helt. När Kajsa-Stina märkte att jag slutat svara eskalerade det och det blev väldigt otrevligt. Ibland sa Kajsa-Stina att han älskade mig och ibland sa han tvärtom. 

Jag fick rådet av mina fellow psykologstudenter att absolut aldrig svara, oavsett vad han skrev. Och ojoj vad han skrev! Dag som natt. Kajsa-Stina verkade knappt ha tid för att gå och bajsa! Jag fick bita mig i tungan många gånger för att inte svara. Det hade ju varit gött att få ge svar på tal. Men jag lyssnade på mina kloka vänner. 

I onsdags fick jag nog och blockade Kajsa-Stina. Det var inte längre hållbart att få meddelande varje timme. Och det var lite pinsamt en gång när jag misstänker att min handledare såg att jag fick ett meddelande där det stod "jag tror du njuter av att bete dig illa mot män".

Efter facebook-blockningen pepprade han sms. Nu är Kajsa-Stina även blockad på telefonen och allt är återigen frid och fröjd. Och jag hoppas givetvis att Kajsa-Stina kan få ordning på sitt stackars liv.

Jag vek en svan och hängde den i fönstret

Det är oroliga tider på universitetet. Vi vankar av och an för på torsdag är domedagen här. Det låter kanske överdrivet, men det är det inte. Det handlar om lottningen av de snålt få praktikplatser som finns här i Umeå. På torsdag får jag alltså reda på om jag måste flytta i januari. Det vill jag inte. Praktiken är ju hela nästa termin, och det är en lång tid när man är ung och dum. Jag skulle kunna tänka mig att flytta till Göteborg, såklart, men det verkar svårt för institutionen vill vääääldigt gärna att man håller sig i *trumvirvel* Västerbotten, Västernorrland eller Norrbotten.

Jag vill inte högre upp i det här landet.

 :( 

Men jaja, det är på torsdag, det. Än så länge svävar jag i den härligt naiva ovissheten. Därför har jag fortsatt preppat mitt crib för en lång vinter. Här blir jag kvar. Banne mig.

Jag har bytt gardiner för att få plats för mer växter. Det finns tankar om att ägna ett helt inlägg till mina fem växter. Så mycket har de kommit att betyda för mig. En annan sak som är irreplaceable är Bekes porträtt av mig (anno maj 1999) som sitter ovanför huvudkudden. Egentligen borde jag fixa en ram till den, men jag är rädd att snorfläcken på sidan av papperet inte skulle synas då. 

Sängen tar upp all yta i mitt lilla rum. Men vad gör det när det enda jag gör här är att streama, sova och det andra. Ljusslingan längst upp är en bra medicin mot höstdepp.

Mitt skrivbord som aldrig har använts som ett skrivbord. Men ändock så användbart! Favorithunden Zlatan från Falun sitter där. (Lägg gärna märke till min nya lilla unicorn bredvid honom! Jag hittade den på Pingstkyrkan och Emma sa att nu hade jag tappat det).

Sist men inte sämst. Mina kläder. De gör livet worthwhile. Och givetvis min älskade skolaffisch  som föreställer "Hund". Say no more.

Jag har ingen aning om vad jag skulle ta med mig om det började brinna. Kanske blir jag kvar här.

Glad å ledsen

What's going on här oppe, undrar en kanske. Folk verkar fylla år stup i kvarten och stundtals äre helt knäpptyst här på blöggy. Nu ska ni få höra vad som hänt sen sist (inget spektakulärt, bara ordinärt life).

Dagen efter Ingrids storslagna 25-årsfest med surströmming vankades det BALKANFEST. Helvete vad pepp jag var. Hade längtat flera veckor (lång tid när man är ung å ivrig). Det var jag, Anton, Linneus, Kaj och Robina som skulle ha livets kväll.

Att det regnade som aldrig förr och gjorde luggen stripigare än aldrig förr spelade ingen roll! Humöret var på TOPP! Vi begav oss till Folkan redan vid sju för att inte missa en endaste liten sekund. Nu var det dags.

I garderoben fick man obligatorisk musche (hehe, kul att förstärka nidbilder på fyllan!) Sen drack vi öl och spanande in kvällens klientel. Och sweet djeezuz, vad härliga människor som hade letat sig dit! Medelåldern var 30+ och alla verkade glada och trygga i tillvaron. Inga magar som drogs in här inte!

Det var två band som spelade. Süper Orkestar och...

... Mullin Mallin. Så bra. SÅ BRA!!!! Det låter kanske fjantigt men: Det kändes så jävlans gött och livsviktigt för mig som 24-årig less tjej att se tjejer i olika åldrar som bara äger alllllllllt. Utan piff. (De var de finaste kvinnsen jag sett, men pga häftig och kompetent aura). Linnéa skrek någon gång "KAN INTE HANTERA MER EUFORI!". Och ja, så kände vi allihop.

Det var konstant dans i nästan sex timmar. Jag var lika svettiga som jag var happy! Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Och jag tänkte att så här skulle man alltid ha det. Åtminstone varje helg. 

Vi önskade även en låt: [dunkelbunt] – Cinnamon Girl - Radio Edit

Det var Umeås bästa kväll. Men it's time to move on. För det blev måndag och av en slump är även nästa bild i detta inlägg en bild på mig själv i en spegel:

Jag har fått sällis av strumpmatchdjävulen! Jag har börjat färgmatcha mina strumpor med min övriga klädsel. (Ja, jag har alltså strumpor utanpå strumpbrallorna. Det blir lite varmare då). Jag tycker att det är en härlig anledning till att kliva upp på morgonen. Vad ska jag ha för färg på strumporna idag? Jättespännande! (En har ju gråtit för mindre. Men nu råkar det vara en höjdpunkt på dagen. Det kommer bli bättre så småningom. Låt det va).

Jag insåg att det inte framgick på första bilden att strumperna hade samma färg som blusen min. Därför tog jag en till bild för att tydliggöra.

En höjdpunkt på veckan är onsdagar. Då är det först syjunta klockan sex som sedan förvandlas till Bonde söker fru-kväll. Det är en härlig sammankomst som gör mig glad.

Så här såg det ut i onsdags. Vi har det bra, vi. Jag började på min andra socka. Den är inte lika sköj att göra som den första. Men jag behöver ju två. Enkel matematik!

Ta-dah! Jag är ändå ganska nöjd! För att vara min första.

Därefter kom fredagen. Då skulle vi ha fotbollskväll här hemma. Ivrig på öl och chirre kutade jag från mitt rum till teven. Tyvärr gjorde jag årets vurpa på vägen. Alla hörde den rejäla dunsen, utom jag som låtsades som ingenting. Med en värkande stackars klantkropp satt jag och förbannade mig i tysthet under resten av kvällen.

Sen vaknade jag upp med den här! Har även ett tvillingblåmärke på ena knäet. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades slå mig så illa. Jag reste mig upp rekordsnabbt. Assså. Varför gör man så? Varför känns det aspinigt -hellredörjag- att säga att man gjort illa sig? Samma sak när någon ringer tidigt på morgon när det är common sense att sova och man säger att man är vaken. Vad fan gör man vaken kl halv sex på morgonen? Nästa gång jag ramlar (händer ändå ganska ofta, tyvärr) ska jag börja grina på plats. Hoppas på tröstkram.

På lördagen skulle Frida firas (var god se kvällens outfitta i inlägget under). Jag har blivit crazybananas i att klippa å klistra och gjorde gladeligen ett födiskort till na. Hon är inte särskilt förtjust i  just strutsar, sa hon sen, men hon gillar ju alla djur. Tur!

Hos Frida var det körvfest. Det känns så fint att Ingrid bjöd på surströmming och Frida på stekt korv. Jag testade en ny vegankörv som var god. Vi var ett härligt litet sällskap på tio personer som åt mat och drack wine. Klockan rannnn iväg och vips var vinet i magen och magen var på väg till Lokal. Jag är sällan på Lokal. Det är ett ställe som ligger på Ålidhem och är proppsmockat med fyllevidriga studenter. Men vi var vid gott mod!

Petter visade sin nya ringklocka och av en händelse hade han även en burgare på benet. Den killen gillar hamburgare! Tydligt och himla fint.

Väl inne på Lokal blev det mayhem. Med gåvoshots och dans. När klockan blev två (då stänger allt!) smet jag ut och tänkte börja promenaden hemåt. Jag tänkte att det kändes trist att gå själv i mörkret för jag hade ju inte ens med mig min cykel (eftersom vi bor grannar med Frida och vi gick från henne). Jag hann gå tre steg innan jag blev stoppad. Någon tog tag i mig. Jag hann tänka att "är det en vidrig killjävel så sparkar jag honom för jag pallar inte". Men det var tre stycken reflexprydda människor.

Trygghetspatrullen. Jag har ju i ett tidigare inlägg här på blöggy snackat "skit" om dem. Och jag sa åt dem vad jag tyckte. Jag sa -på ett så snällt sätt man kan efter trehundra liter alko- att "Jag fattar att ni vill väl, men ni borde följa efter honom där *pekar med hela armen mot en ensam kille* Han ska inte gå omkring ensam så där i mörkret! Tack men nej tack!" Fast sen ångrade jag ju mig. Jag är ju liiiiiivrädd för mörker och jag tycker att gå är den tråkigaste transportmetoden. Så de fick följa med mig hem. Det blev en trevlig promenad på en kvart och de var väldigt snälla och tålmodiga med mig och manshatet.

Under promenaden fick jag sms av TVÅ grabbar. I gasen som jag var sa jag "Ni hjälper mig genom skogen, men vem ska skydda mig från min moooobiiiil?!?!?" Jag var dryg. Men det kändes så.

Efter knappt tre timmars kass sömn var det dags för loppis på Universum med kollektifvet! Det var kul, men ibland var jag tvungen att ligga i fosterställning. Som tur var hade jag dagen innan skänkt mina kassar med kläder till en klädinsamling. Så jag hade inget ansvar under loppisen. Jag gled mest omkring och ibland vilade jag under borden. Jag fyndade en jättefin gammal väska som passar min mac som en smäck!

OCH: Det här jättefina smycket. Det är en fiffi! Jag älskar den av hela mitt svarta hjärta.

När jag kom hem sjönk jag ihop i soffan och tänkte att jag borde tentaplugga, men min kropp ville bara sova. Då ringde Lisa och frågade om jag ville hänga med till folkan och titta på en iransk dokumentärfilm om månggifte. Det ville jag ju! 

Så, så blev det! Varken sömn eller tentaplögg! Och imorgon äre dags för juridiktentan och jag känner mig "lagomt" redo. Fack it! Håll tummarna, mamma,

Och en sista grej som jag vill säga. Idag började älgjakten och mitt hjärta går sönder. Jag vill ha människojakt i julklapp. Åtminstone ett år. Kom igen förfaaaan. Avvara ett älgår för att skjuta skallen av lite random dumt folk. Göre!

Älgar är levande varelser. De har inte bett om att få leva på den här jorden och de har inte heller bett om att helt oväntat bli dödade under deras vardagsbestyr. Jag tror att alla som gör djur (och människor) illa har nåt fel i huvudet och förtjänar att bli en skabbräv i sitt nästa liv.

MVH
en go å gla tjej!

Är bortbjuden på ännu ett födelsedagskalas

Ingrids födelsedag

Det är jöbbigt att fylla år, tycker jag. Dels för att det är världens tydligaste tecken på att tiden går (LIVET går) men också för att jag sällan är bekväm med allt ståhej som blir runtikring. Jag gillar att hålla låda och sånt, men inte att bli uppvaktad. Det är läskigt. Jag brukade ta bort min facebook varje år när det var dags, innan jag fick höra att man ju bara kan ta bort datumet när man fyller år. 

När jag fyllde tjugo hade jag i och för sig ett uppstyrt kalas som var himla bra. Jag tänker att man borde ha det när man fyller stora siffror. Så att man inte ångrar sig på dödsbädden. Nästa år fyller jag tjugofem. Då borde det vara dags igen. *magknip*

I fredags fyllde Ingrid tjugofem. Och hon vågade slå på stort MINSANN trots att hon känner lite som jag. Och sicken sjuhelvetes kväll och natt det blev! Se här:

När vi fyller år här i kollektivet har vi vissa traditioner. Bli väckt med sång! Här ovanför ser ni -som av en händelse- några av mina favvokvinns på jorden. Ingrid (b-daygrrrl) i mitten å Hanna (även kallad HG) till vänster. Gölligöll! De gör Umeå värt.

Den andra, och egentligen sista, traditionen är att efter en blivit väckt bli ledd till ett dukat frullebord under diskolampan. Här sker även paketutdelning, inga konstigheter. Ska tillägga att Anton fattades oss pga praktik på annan ort (men han e himma nu).

Här (jag har valt att vara lite inkonsekvent med placeringen av bildtexterna, för tillfället vill jag ha dem under bilden) kan man se hur vår dörr ser ut som dagen till ära har en Ingrid-fyller-år-lapp. Till kvällen vankades det ju surströmmingskiva! Lika bra att varna grannfölket.

För denna otroliga idé om surströmmingsskiva på sin tjugofemårsdag hade Ingrid styrt opp ett event på fejjan. Där de trettio-någonting inbjudna vännerna blev tilldelade olika matsaker de skulle ta med sig till skivan istället för presenter. Så att det skulle bli som en knytis ungefär! Himla smart å smidigt va.

Jag och Hanna hade fått specialuppdraget att koka massvis med potäter. Vi var vid gött mod tills Ingrid försynt berättade att vi kokat sönder den. Men det gick an ändå! Det blir ju ändå mos i maggen, som man säger, hehe :(

Sen kom Ingrids vänner som brev på posten! Och alla åt glatt (alt. ganska skeptiskt) de ruttna firrarna. Det var en härlig stämning. Alla fick plats. Det är inte alla som kan fixa sittplats för trettio-nånting amigos i sin lägga. (Det är ett långbord i rummet längst bort, det syns lite dåligt på bilden).

Määäääh är inte du vägätarian? JO! Men jag känner att jag vill kunna äta rutten firre vid speciella tillfällen! Som till exempel Ingrids tjugofemårsdag. PS det var gött!

Som de flesta födelsedagar bjöds det även på tårta. Olle hade gjort egen prinsesstårta (med egen marsipan å allt!) Sen blev det lite mer nubbar osv.

Conclusion: Facking bra.

Om inte annat får jag ta till flaskan

Jaaahapp. I och med att löven bytt färg och att det snöade förra veckan är det dags att medge att hösten är här. I gamla inlägg från tidigare höstar hittar jag svordomar och texter om skitliv. Det är en hård tid när mörkret faller. Det spelar ingen roll hur livet ser ut. Det blir alltid same procedure as last year. Och för varje år som går testar jag nya (överlevnads)strategier för att palla ännu en höst.

Ett inlägg från 22:a november 2009: "Hur lat är man om man inte ens orkar gå ut och gråta i regnet?"

Den här gången ska jag inte oroa mig. Det är dags att bara embraca sina känslor. Även fast det är i-landskänslor så funkar det inte jättebra att bara ignorera dem. Jag tror att det är asvanligt att folk deppar ihop nu när det konstanta mörkret kommer. Acceptera och härbärgera! Det känns ju logiskt att vi peeps blir less när solljuset försvinner och det blir ruggigt ute. Det är okej. Kom an bara! 

I år är jag ju faktiskt ett år äldre än senast. Och därmed klokare än någonsin(?) Jag har en ny strategi som handlar om att rå om mig själv. Göra saker som bara rör MOI. Känna efter. Vad vill jag och vad mår jag bra av? Yadayada, men det är inte alltid solklart faktiskt.

Just nu handlar det mycket om att pyssla och dona. Löv it. Att preppa idet för långa nätter. Lite nytt ljus i form av en ljusslinga längs väggen högst upp vid taket och stearinljus i olika former. Ljus är bra. Annars är det mycket klippa å klistra å sticka å brodera.

Se här:

Jag älskar ALLA SLAGS djur och psykedeliska saker (OBS ej knark). Varför inte kombinera det man gillar i tider som dessa? Pasta och potatis! Eller som i det här fallet; djur och lite flipp. Med hjälp av några slitna gamla 70-talsböcker, en om däggdjur och en om rymden, gjorde jag en liten tavla. Hehe. Det är något visst med att ge sig själv hemgjorda saker.

Och bums ska det hamras opp på väggen! Bredvid andra diverse värdefulla grejer JAG blir glad av (fr.v. kärleksbrev, berguvstallrik, finaste tavlan från Vindeln och lite annat smått å gött).

Jag gillar ju mina klänningar och kjolar alldeles för mycket för att kunna lägga dem på hyllan under vinterhalvåret. Jag kör på Ica maxis termotajts! Det ser ut som vanliga strumpbrallor men har typ fleece på insidan. Alltså fattar ni känslan. Känslan av great success! Jag kör alltså mina outfits året runt. Det är bra för mig.

Att kunna glassa omkring i toppar som ibland blottar lille maggen är en härlig känsla i oktober. Trots att minen för tillfället på bilden säger annorlunda. Jag har tagit makt över hösten. Den tvingar inte på mig mer kläder än vad jag vill ha. Ha!

Och apropå att ge sig själv hemgjorda saker så håller jag på att sticka sockor. Det är kanske femte gången jag lär mig sticka. Den här gången ska jag inte glömma bort hur man gör, för det är ju ganska festligt. Gillar ljudet av när stickorna slår mot varandra. Det som är lite jöbbigt är att jag hela tiden måste cykla till Kak för att få hjälp. Imorgon ska "jag" sticka första hälen.

(Den här bilden togs i syfte att visa Kak hur långt jag hade kommit och fråga hur mycket mer jag skulle göra).

Det vore inte rimligt att redan se ljuset i tunneln för det är ju jättelångt bort (sju månader). Men jag tror det kommer gå an, det här. (Annars kan man ju painta in sig själv framför en valfri sommarbild och leva i en fantasivärld återstående tid).

- to be continued - 

Okej måste bara

Det skedde en våldtäkt på campus här i Umeå natten till söndags. Det händer för mycket här. Jag kan ju tänka mig att det har att göra med att Umeå är en liten stad och studenterna utgör en procentuell relativt stor del av befolkningen. Studenter är ju främst unga människor. Och de som begår mest brott är ju  unga män. Det har kommit in över tjugo anmälningar från tjejer om sexuellt ofredande den senaste tiden här. Män som blottar sig, tafsar och tvångshånglar. 

Därför är den här, som sitter på campus, rättfärdigad:

Det finns tjejgrupper här i stan som ser till att inga tjejer ska behöva gå hem ensam efter krogbesök. Jag börjar kanske bli rabiat men jag tror tamigtusan att det skadar mer. Se istället till att inga killar går  omkring ensamma på kvällarna. Låt tjejerna va. Det ska inte vara vårt problem längre.

OBSSSS ja det är ju klart att inte alla killar är potentiella våldtäktsmän, men ALLA tjejer potentiella våldtäktsoffer. Det är jävligt orättvist.

Det blir så dumt att det är vi som ska akta oss. Jag tror inte att män har en starkare sexuell drift än tjejer, som vissa hävdar i nåt sämst försök att bortförklara varför det finns mycket färre tjejer som begår sexualbrott. Det handlar för fan om makt. Att män sen tidernas begynnelse är vana att få makt serverat på silverfat. Det ska fan vara slut med det nu.

Jag vill inte behöva mer skinn på min näsa än nån annan.

När jag lyssnar på kvinnokampslåtar från 60- och 70-talet inser jag att det inte har hänt nåt sen dess! Det feministiska proggbandet Röda bönor har en låt som heter "Sången om sexualmyterna". Texten känns klockren idag:

Har ni läst sexualbrottsutredningen
om inte ska ni veta att enligt den
är alla kvinnor små våp som inte vet
ett enda dugg om sin sexualitet.

Ty en kvinna är så attraktiv och utstuderad
att en stackars man kan bli vådligt frustrerad
då ska väl kvinnorna ta konsekvensen
om inte männen kan se gränsen.

Och alla måste inse att sexualitet
alltid hänger samman med aggressivitet
och det kan inte vara brottsligt att ta för sig
när nån så skamlöst bjuder ut sig.

Dessutom vet ju inte kvinnorna vad dom vill
har hon sagt ja till en sak vill hon lite till
för ett nej från en kvinna är aldrig riktigt nej
det vet väl varje karl och låter inte lura sig.

Så tjejer om ni blir utsatta för våldtäkt
efter att bara ha pratat med en kille
så är det för att ni så våldsamma känslor väckt
eller för att ni egentligen ville.

Vilken bild som utredarna vill ge oss
att män har lustar som dom inte kan betvinga
om det är så får vi börja springa
eller också får vi lära oss att slåss.

Eller hur! :( Den här låten skrevs 1978. Den hade lika gärna kunna skrivits idag. Vi står bara och stampar. 

1963 skrev Sonja Åkesson dikten "Vit mans slav". Och jag känner bah jaaaha same shit fortfarande.

När H&M började sälja tröjor med Tupac på (Tupac är en död rappare som är dömd för sexbrott) var det en tjej som skrev en kommentar om det på H&Ms facebooksida. ”Hej H&M, hur tänker ni när ni väljer att sälja tröjor med bilder på dömda våldtäktsmän? Blir det Hagamannen nästa gång kanske? Är våldtäkt fashion?” OCH JÖSSES. Hon fick en hatstorm av GUDS NÅDE. Mordhot och önskningar om att hon skulle bli våldtagen. Folk skrev att hon hade fått för lite kuk. (???) Flera tusen kommenterar. Asså. Jag har så svårt att förstå. 

Hur kan man bli arg på människor som vill väl. Och kämpar för ett mer jämställt och trevligare samhälle. Som dessa unga tjejer som tar den stackars 15-åringen, som fick höra att gruppvåldtäkten var hennes eget fel, i försvar. De vill inget ont. De vill hjälpa en sviken 15-åring. Varför blir folk så jävla arga?

Jag blir så impad på dem. Tänk att ha hälften av deras kämparglöd eller om man kunde strö deras empati jämnt över samhället. Och ja tyvärr har det gått så långt så det behövs "rabiata" människor för att det kaaaaanske mööööjligtvis ska bli nån skillnad. Alla medel är tillåtna. I approve. 

Våldtäkt borde vara olagligt. 

%%??%%/!!!!€###&#=?)=/&

Nu räcker det

Asså. Jag är less. Jag känner bara vafan hela tiden. En minns ju när mamsen sa till en jävligt förbannad trettonårig jävel att "när man tänker att alla i hela världen är knäppa så kanske det är dags att ta sig en titt på sig själv". Det ligger nåt i det, verkligen. Men inte den här gången. Jag har tagit så många tittar på mig själv. För många tittar. Det är typ det som är problemet. ju.

För det första. Jag är inte längre tretton och pissed (guu så skönt btw). Alla i hela världen är inte knäppa. Men många är faktiskt det, mer eller mindre, eftersom världen är knäpp. Så det är svårt att inte bli knäpp. Innan jag flippar ut och häver ur mig allt som skaver vill jag säga: Jag tror verkligen inte att jag är bättre än nån annan och jag vill inte sätta mig över nån (det är nästan också en del av problemet skulle man kunna säga hähä). Men jag känner att jag villmåsteSKA få ur mig vissa saker.

JAG VILL VÄL SÅ TAT LUGNT ALLESAMMANS.

Förut handlade min livsångest mest om djur. Det finns en anledning till varför jag, sen de tidiga tonåren, alltid måste titta på Simpsons tills jag somnar. Varje kväll. Kvällar har ju nämligen förmågan att locka fram jöbbiga känslor och tankar som gör att man vill stoppa huvvet under ytan tills man kolar vippen. Tankar om att djur lider och dör pga mig och alla andra människor. Det tänker jag fortfarande mycket på. (Tusen tack till Homer och hans familj som ändå gett mig en någorlunda bekymmerslös sömn trots omständigheterna). Men för ett par år sen började det handla om naturen också. Klimatångest, som det ju heter. Men varför stanna där? De senaste två åren har jag även börjat oroa mig för människor. Jo serru, jag bryr mig om er. Orättvisor och vansinniga saker sker i samhället helt öppet och accepteras av oss allihopa. Det måste sluta NOW [X].

En skulle kunna snacka om att vi i västvärlden har en förjävla tur som råkade födas hära. Nästa gång kommer vi antagligen (matematiskt uträknat!) inte att göra det. Oddsen är skitdåliga för det faktiskt. Tror en på typ reinkarnation eller om en bara vill vara en schysst och rättvis varelse borde en skärpa till sig och dela med sig lite till de som har nada. Eller bara vara snäll. Åtminstone inte vara hatisk. Men det var ju inte det här jag vill prata om. Inte heller om att vi förstör hela jordklotet och kommer snart utplåna hela mänskligheten. Nä, det är nåt annat:

VOILA! Nu börjar inlägget: Mycket av problemen (asså både de asstora problemen i hela världen och de problemen som jag har) grundar sig i en sak. Som känns som en himla dum och onödig grej. Vet inte riktigt vilket ord eller formulering jag ska använda. Men alltså jämställdhet och människors lika fekkin värde. Klyschigt! KLICHÉ va. Men det är på allvar.

På 1700-talet i Sverige var det supermanligt att grina, ha peruk, smink och skor med klack. Färgen på dopklänningen skulle vara rosa. Då var man kungen i djungeln som bebispojke. 

Sen hände det här:

Gå in på Dressman vetja. Där kan ni få reda på var en REAL MAN är! Om ni inte pallar klicka in er så kan jag berätta att en riktig man ser ut som de på bilden och de rider barbröstade på hästar och kastar lasson. Okej. Det är typiskt manligt idag och har varit i tvåhundra år (på riktigt). Det är dags för förändring nu va. Kunde vi göra en helomvändning från 1700-talets ideal kan vi väl göra det igen? Den här gången tänker jag mig att vi borde lägga ner det här med att bestämma vad som är vad. Om alla fick göra och vara som de vill utan yttre påverkan tror jag att vi skulle få ett sjuhelvetes folk. Utan alla fack vi annars blir inkölade i skulle vi utvecklas som individer och jösses vad härligt livet skulle bli. Vilka potential människor skulle få! Jippiiiiiioooooo!

Det här handlar alltså inte om att det är dåligt att vara smal. Det handlar om att man inte får vara den man är i nuläget. Alla är inte naturligt smala. Egentligen borde en börja med att redogöra för begreppet smal. Smal idag betyder såjävlasmal. Jag tittade på Titanic en sliten söndagmorgon i somras och det enda jag tänkte på var "shit va bra att de valde en lite mullig tjej som huvudperson".

Sen kom jag på att det ju knappast var ett statement av titanic-skaparen att inte ha en size zero-tjej. Kate Winslet var assnygg och fit i rollen när det begav sig. Jag minns att jag ville vara som hon. Nu, femton år senare, är det enda jag kan tänka på att hon är tjock. Asså fattar ni hur fort det går utför? Vad är idealet om ytterligare femton år? Jag planerar att skaffa kids i framtiden och jag tänker bo med dem under en sten om vi inte gör något åt detta.

Återigen! (Eftersom folk är så jävla lättretliga och blir så jävla aggro) Jag vill att vi ska få se ut som vi gör. Du som är smal ska få vara det och känna dig värdefull. Du som är tjock ska få vara det och känna dig värdefull. Ingen ska bry sig om hur någon ser ut eller vad den råkar ha för grej innanför underbrallorna. Jag fattar inte hur det kan spela någon roll år 2013. PINIGT! Vi kan uppfinna telefoner, vi kan klona får, men inte bara vara rättvisa mot varandra. Jag tänker att det är så mycket lättare att bara vara schysst. Jag har aldrig fattat hur det här med t ex telefoner fungerar, men jag vet hur man är snäll och visar respekt gentemot sina medmänniskor. Är fan övertygad att det är lättare än att bygga en telefon.

Sen finns det ett stort problem med att det är svårt att veta vad man vill egentligen. Jag tycker att det är skitjobbigt att vara ful. Men egentligen vill jag ju vara det ganska ofta. För ibland känns det drygt att raka benen och ha mascara. Varför vill jag bli smal? Jo för att det är snyggt och för att livet blir lättare då. För när en är smal blir en oftast snyggare och då tycker folk om en och då blir allt lättare. Livet blir en räkmacka. (Tror man). Men tänk vad gött om man inte behövde vara smal. Kan ni föreställa er det! Jeeezus. Gofikor och mjuka rumpor som gör att man sitter skönt.

Och såklart: Det är okej att vara feminin om man vill. Det är okej att ha ett kön om man vill. MEN MAN MÅSTE INTE. 

Det är mycket information nu, känner jag. För enkelhetens skull så räcker det med att minnas att en ska respektera folk. Alltid. Varken du eller jag kan sätta oss in i någon annan människas situation. Vi kan aldrig veta hur något känns för någon annan. Vi vet bara att vi inte vet. Respektera människorna. Bara för att någon föddes med ett vackert yttre är den inte bättre än någon annan. Det handlar ju bara om slump. Ingen skicklighet alls ju!

Det här med manligt och kvinnligt och att manligt är bättre är vansinne. Men så äre! Se här bara:

Det kanske inte syns så bra. Men här kan man till exempel se att medellönen för en manlig företagsekonom ligger på 45.400 kr. För en kvinnlig företagsekonom ligger den på 36.500 kr. Samma jobb, men olika kön. 8.900 mindre i månaden pga fiffi. WHYYYY. Och varför är det nästan främst mina fellow tjejer som blir provocerade och vänder taggarna utåt mot en när en tar upp sånt här till diskussion? En vill ju bara väl. Varför var det bara två av 70 socionomstudenter som räckte upp handen på frågan om man var feminist? Feminism betyder inte manshat, orakade ben eller bitterfittor. Det står för jämställdhet. Och det är väl inget att skämmas för?????? Tvärtom juuuuue! Jag önskar att jag förstod.

S.k. tjejyrken får sämst lön och minst uppskattning. T ex hemtjänsten. En hör ju ofta skräckhistorier om stackars tanter och farbröder som lever i misär med liggsår och tunga kissblöjor. Och om att de som arbetar där har tappat gnistan. Detta pga att det är ett tjejyrke, med allt som kommer därtill (kass lön etc). Fattar inte prioriteringen. De flesta av oss kommer ju att behöva t ex hemtjänst själva så småningom. Om man inte räknar med att dö som ung. Detta är ju en till anledning till att kasta könsroller i slasken. Vill du bli en glad gamling så hjälp till att få bort det här tänket. Det är ju för f*******n en WIN-WINsituation. Kom igen nu.

Kvotering. "Määääh är killen bättre ska han ju få jobbet. Jag skulle inte vilja bli kvoterad. Det skulle inte kännas fair". Stopp å belägg! Nu måste vi börja fundera på varför den här killen eventuellt är bättre än tjejen. Kan det vara för att han har haft helt andra förutsättningar tidigare? Kan det vara så att killar blir uppmuntrade på ett annat sätt än tjejer? Så kan det va! Och det, det är fan inte FAIR.

Det är ju bara snubbar överallt!!!!  :(

(Jag tror att alla kön har samma potential. Jag tycker inte att tjejer är bättre än killar. Men världen verkar tycka -helt ogenerat- att killar är bättre än tjejer).

Jag läste det här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17562858.ab. Och blev så jävla ledsen. Och frustrerad. Och förbannad. Vad är det för jävla grottmänniskotänkande att tjejer ska skylla sig själv att de blir våldtagna? Helvete. Jag får bli full. Jag får gå hem själv. Jag får ha på mig en kjol som slutar ovanför knäna. UTAN ATT BLI TVÅNGSPENETRERAD. Det är inte ett problem med att kvinnor blir våldtagna. Det är ett problem att män våldtar kvinnor. Lär dina söner att inte våldta. Säg inte åt dina döttrar hur de ska undvika att bli våldtagen. En femtonårig tjej blev inlåst i ett rum med sex killar som våldtog henne och hovrätten säger att det inte var en våldtäkt. Tydligen räcker det inte med att säga nej. Vad är ett "hjälplöst tillstånd" om inte att bli inlåst i ett rum med sex kåta killar. Chansen att hon skulle kunna knocka alla de sex killarna och ta sig där ifrån är ju minimal. Jävla gubbar som inte kan sätta sig in i hur det är att inte vara en gubbe.

Men det är ju kanske inte så lätt för t ex gubbar att se tjejer som lika värdefulla varelser som gubbar och grabbar. Eftersom det finns en kass jargong i samhället. Vissa saker är killgrejer, typ tjäna stålar, knulla, mecka med bilen, ha muskler etc. Listan kan göras lång :(. Och vissa saker är tjejgrejer, typ städa, ta hand om kids, vara sexiga. Detta blir tydligt överallt och på alla olika nivåer. Allt från att tjejer får sämre lön till att jag ibland får dåligt samvete när jag äter kolhydrater. Eller som reklam. Det är ofta lättklädda damer i reklamer, även om det verkar orelevant så funkar det jättebra! Sälj grej med tjej! Det är jättedåligt att det är så.

Det är GIVETVIS okej att bry sig om sitt yttre. Man ska raka benen om man vill det (även fast man kan fundera på varför man vill det. men jajaja). Jag älskar kläder till exempel. Det bästa jag vet är att hitta fina gamla blusar med långa snibbar på second hand. Det är sköj att ha fina kläder tycker jag. Men:

Det är många som delar mitt intresse för kläder. Det är ju en fördel som vi människor har att vi kan ha olika saker på oss varje dag om vi vill. Det är kul med kläder tycker jag! Tyvärr ser många fashionbilder ut så hära:::::

Eller så hära kan bilder på kändisar se ut:

Det känns så trist. Bilder luras! Det finns ingen irl-retuschering så hä ä ba att börja älska sin arma kröpp.

Apropå det här med jeans for real men kanske ni undrar vilka slags byxer en tjej ska ha? Jag tänkte vara schysst och ta reda på det åt er. Så jag googlade "jeans for women". Det här blev en av de första träffarna:

PS det var 15% rea *tips*. 

Alla mina tjejvänner säger att de hatar att köpa byxor. Jag har vänner med alla möjliga slags kroppstyper. Ingen gillar att köpa byxor. För ungefär inga passar. Jag börjar misstänka att byxindustrin tjänar pengar på att ha reklam med snygga (läs: smala) ben i snygga (läs: smala) byxor för att locka gemene tjej att köpa byxor som de sen hoppas att svälta sig i (men aldrig gör).

Kläder är en stor bov i uppdelningen mellan kvinns och män. Titta bara på den uppdelning av tjej- och killkläder som finns på alla barnklädaffärer. För två år sen kom det fram att Lindex hade mindre storlekar på tjejsmåbarnkläder än på pojksmåbarnkläder. Könsrollerna kommer tamigfan med bröstmjölken. Är det bara jag och den här tioåringen som tycker att det här är vansinne?

Förra veckan när jag stod i kö till kassan på H&M stod en mamma framför mig. Hon skulle köpa en jacka till sin son, men jackan fanns inte i rätt storlek. Då hade hon hittat en likadan jacka, fast på tjejavdelningen, som fanns i rätt storlek. Hon frågade expediten vad som var skillnaden. Och svaret var att bara lappen på insidan vid nacken var det som skiljde dem åt. Jackan på tjejavdelningen hade en rosa lapp och jackan på killavdelningen hade en blå. Mamman valde att inte köpa "tjejjackan" för att hennes son inte skulle bli retad. TRUE STORY. Asså ska det vara så här? Så jävlans onödigt.

Jag menar alltså att både tjejer och killar förlorar på könsrollerna. Det är inte bara synd om tjejer med dålig lön. Det är även synd om pojkar som känner sig begränsade till vad de förväntas göra. Att säga att någon "tar det som en riktig karl" eller "att det är stake i dig". Känns positivt. Att säga "du är en riktig kärring" eller "det är fitta i dig". Känns inte så positivt. Om en får komma med en liten försynt förmaning skulle jag vilja be folk att tänka efter ibland. Inte säga sexistiska saker, inte ens på skoj. För alla småsaker blir stora tillsammans.

:)

Blondinbella har dels uttalat sig om könsneutrala toaletter och kallar det ett förlängt aprilskämt. Hon har även slängt skit på föräldrar som inte vill klä sina pojkbebisar i blått eller sina tjejbebisar i rosa och kallar dessa barn påskkärringar. En blir ju fly förbannad, men en får icke glömma att Blondinbella också är ett offer för samhället. Det blir ju väldigt tydligt. Men det blir så dumt när människor som har inflytande sparkar neråt.

I början på gymnasiet var jag ganska oförstörd. Gled omkring i tajts och mamsens gamla XXL gudrun sjödén-tröjor och tyckte livet var gött. Jag hade inte haft nån kille och kände mig stark i mig själv:

2006.

Sen träffade jag en snubbe och sakta men säkert blev jag mer medveten om saker jag varit omedveten om förut. En dag sa han att jag inte passade i byxor och att jag inte borde ha det. Har inte haft byxor sen dess.

Jag avskyr att vi alla är mer eller mindre offer för de här skitkassa idealen. Vi förstörs! Jag får panik..... fo sho! Fan vad man mår dåligt. Så himla mycket energi och tid går åt till att försöka ändra på sig. Så jävla TRIST. Därför har jag valt att försöka göra nåt åt det för min egen del. Det ska inte bara vara massa snack utan en hel jävla verkstad också. Jag ska, något så simpelt men ändå så jävla svårt, vara bara mig själv. Hela tiden.

[[[[[ÅTERIGEEEEEN. Jag vill inte sätta mig över nån och jag tycker inte att jag är bäst. Jag tycker bara att jag inte vill leva så där ]]]]]]  :)

Bättre sent än aldrig: Jag är glad att jag valde mig själv.