No homo

Jag visste ju att det skulle bli så här. Eller rättare sagt - jag förstod att inget skulle bli som förut. Men ändå måste det ju vara okej att vilja dö. För jag har ingenting.

Jag har ju knappt nämnt honom här tidigare. Men sommaren 2009 blev jag kär. Jag försökte låta bli. Men den här killen visade sig vara allt som jag någonsin velat ha. Han var perfekt. Och det skrämde mig såklart. Redan morgonen efter våra första träff kom jag på mig själv att tänka "FUCK MY LIFE! Jag har redan hittat pappan till mina barn. PISS! Jag som bara är tjugo. Det är ju nu ska jag leva livet. Helvetekissobajs"

Men vi blev tillsammans och jag har never ever varit lyckligare. Ingen har någonsin gjort mig så glad och framförallt fått mig att känna mig så bra. Även ett år senare pirrade det i magen varje gång jag fick ett sms från honom. Och jag var nästintill cpnervös varje gång jag stod utanför hans dörr. Han var -på riktigt- det sista jag tänkte på innan jag somnade på kvällarna och det första jag tänkte på när jag vaknade. Ändock forsatte de där tankarna "En dag kommer jag vakna upp och vara fyrtiofem och inse att jag slösade bort min ungdom"

Under sommaren bokade in en resa till Italien i början av oktober. Jag skulle åka själv och jag skulle vara borta drygt två månader. Jag tror att jag gjorde det så att det åtminstone skulle låta som om jag levde livet när jag var ung.

Men ju närmare resan kom desto mer ångrade jag mig. Ville inte åka ifrån honom. Jag fick dåligt samvete och flyttade från Göteborg några veckor tidigare än beräknat för att kunna spendera så mycket tid med honom som möjligt innan jag skulle åka.

Några dagar senare, natten till söndagen den femte september för att vara exakt, bestämde jag mig. Nu skulle jag sluta tänka som cynisk jävla tant. Jag älskade ju honom. Jag bestämde mig för att leva i nuet. Och att jag skulle vara tacksam att jag ens hittat honom, vet ju mycket väl att det finns de som aldrig hittar någon. Jag kunde inte sova den natten för att jag var alldeles för uppspelt. Det kändes som om det här var början på något nytt. Om jag hade varit lycklig förr vad kallades då det här, undrade jag. Jag var ivrig över att träffa honom igen. Inte för att han vetat om hur jag tänkt under hela tiden. Utan jag ville skynda mig att börja njuta av det vi hade tillsammans utan de där jäkla tankarna.

Det jag inte visste då var att nästa gång jag skulle träffa honom var mer än en månad senare. Vi fick en timme tillsammans i ett litet rum med ett bord och fyra stolar. Jag minns inte vad eller om jag sa något till honom. Var ett vrak. Jag var så arg, chockad och sårad.

Några dagar senare åkte jag till Italien som planerat. Det kändes ovisst, men jag visste ju trots all turbulens att jag fortfarande älskade honom.

I Italien fick jag annat att tänka på. Men så fick jag nys om en tidningsartikel. Där stod allt svart på vitt vad han hade ställt till med. När jag insåg att jag snarare skämdes än blev arg över vad han gjort förstod jag att det aldrig skulle fungera mellan oss igen.

Jag fattar nu att jag ska vara glad över att jag var långt hemifrån när allt detta hände. Jag hade nya vänner som inte visste något om honom. Och Italien var fullt av andra killar.

Den trejde november fick jag ett sms av hans mamma. Hon berättade att han nu befann sig på ett annat ställe och att han skulle kunna höra av sig om "ett par veckor"

Men samma kväll får jag ett sms från ett välbekant nummer. Jag klarar inte av att läsa det. Och jag har hunnit iväg till en bar när samma nummer ringer. Jag varken svarar eller klickar. Men när det tredje sms:et kommer läser jag det. Och svarar. Något kort och avgörande. Men när han kommer med frågor klarar jag inte av att hålla fasaden uppe längre.

Men det är slut. Det är vi klara med. Dagarna går och vi fortsätter skicka något sms ibland. Som vänner. Men så en dag inser jag någonting. Att jag har gjort exakt så här förut. Gjort slut och förträngt. Istället för att berättat varför. Istället för att visa att jag faktiskt blivit sårad. Istället för att bli förbannad.

Så då kom det. Jag mindes plötsligt de där veckorna när han bara försvann och hur lurad och ensam jag känt mig. Jag började hata. Jag skakade av ilska när jag raderade mappen med hans tvåhundra finaste sms, raderade hans telefonnummer och till och med tog bort honom på Fejjan.

Och jag är fortfarande arg på honom. För att han förstörde allt. Och arg på mig själv som med sämsta möjliga tajming släppte garden. Och för att jag trodde vi var soulmates.

Men det värsta är nog att jag inte har ett enda kort på oss tillsammans. Pics or it never happened, liksom. När jag är gammal kommer jag inte veta om jag minns rätt eller om det här bara var en film jag sett.