Jag vek en svan och hängde den i fönstret

Det är oroliga tider på universitetet. Vi vankar av och an för på torsdag är domedagen här. Det låter kanske överdrivet, men det är det inte. Det handlar om lottningen av de snålt få praktikplatser som finns här i Umeå. På torsdag får jag alltså reda på om jag måste flytta i januari. Det vill jag inte. Praktiken är ju hela nästa termin, och det är en lång tid när man är ung och dum. Jag skulle kunna tänka mig att flytta till Göteborg, såklart, men det verkar svårt för institutionen vill vääääldigt gärna att man håller sig i *trumvirvel* Västerbotten, Västernorrland eller Norrbotten.

Jag vill inte högre upp i det här landet.

 :( 

Men jaja, det är på torsdag, det. Än så länge svävar jag i den härligt naiva ovissheten. Därför har jag fortsatt preppat mitt crib för en lång vinter. Här blir jag kvar. Banne mig.

Jag har bytt gardiner för att få plats för mer växter. Det finns tankar om att ägna ett helt inlägg till mina fem växter. Så mycket har de kommit att betyda för mig. En annan sak som är irreplaceable är Bekes porträtt av mig (anno maj 1999) som sitter ovanför huvudkudden. Egentligen borde jag fixa en ram till den, men jag är rädd att snorfläcken på sidan av papperet inte skulle synas då. 

Sängen tar upp all yta i mitt lilla rum. Men vad gör det när det enda jag gör här är att streama, sova och det andra. Ljusslingan längst upp är en bra medicin mot höstdepp.

Mitt skrivbord som aldrig har använts som ett skrivbord. Men ändock så användbart! Favorithunden Zlatan från Falun sitter där. (Lägg gärna märke till min nya lilla unicorn bredvid honom! Jag hittade den på Pingstkyrkan och Emma sa att nu hade jag tappat det).

Sist men inte sämst. Mina kläder. De gör livet worthwhile. Och givetvis min älskade skolaffisch  som föreställer "Hund". Say no more.

Jag har ingen aning om vad jag skulle ta med mig om det började brinna. Kanske blir jag kvar här.

Glad å ledsen

What's going on här oppe, undrar en kanske. Folk verkar fylla år stup i kvarten och stundtals äre helt knäpptyst här på blöggy. Nu ska ni få höra vad som hänt sen sist (inget spektakulärt, bara ordinärt life).

Dagen efter Ingrids storslagna 25-årsfest med surströmming vankades det BALKANFEST. Helvete vad pepp jag var. Hade längtat flera veckor (lång tid när man är ung å ivrig). Det var jag, Anton, Linneus, Kaj och Robina som skulle ha livets kväll.

Att det regnade som aldrig förr och gjorde luggen stripigare än aldrig förr spelade ingen roll! Humöret var på TOPP! Vi begav oss till Folkan redan vid sju för att inte missa en endaste liten sekund. Nu var det dags.

I garderoben fick man obligatorisk musche (hehe, kul att förstärka nidbilder på fyllan!) Sen drack vi öl och spanande in kvällens klientel. Och sweet djeezuz, vad härliga människor som hade letat sig dit! Medelåldern var 30+ och alla verkade glada och trygga i tillvaron. Inga magar som drogs in här inte!

Det var två band som spelade. Süper Orkestar och...

... Mullin Mallin. Så bra. SÅ BRA!!!! Det låter kanske fjantigt men: Det kändes så jävlans gött och livsviktigt för mig som 24-årig less tjej att se tjejer i olika åldrar som bara äger alllllllllt. Utan piff. (De var de finaste kvinnsen jag sett, men pga häftig och kompetent aura). Linnéa skrek någon gång "KAN INTE HANTERA MER EUFORI!". Och ja, så kände vi allihop.

Det var konstant dans i nästan sex timmar. Jag var lika svettiga som jag var happy! Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Och jag tänkte att så här skulle man alltid ha det. Åtminstone varje helg. 

Vi önskade även en låt: [dunkelbunt] – Cinnamon Girl - Radio Edit

Det var Umeås bästa kväll. Men it's time to move on. För det blev måndag och av en slump är även nästa bild i detta inlägg en bild på mig själv i en spegel:

Jag har fått sällis av strumpmatchdjävulen! Jag har börjat färgmatcha mina strumpor med min övriga klädsel. (Ja, jag har alltså strumpor utanpå strumpbrallorna. Det blir lite varmare då). Jag tycker att det är en härlig anledning till att kliva upp på morgonen. Vad ska jag ha för färg på strumporna idag? Jättespännande! (En har ju gråtit för mindre. Men nu råkar det vara en höjdpunkt på dagen. Det kommer bli bättre så småningom. Låt det va).

Jag insåg att det inte framgick på första bilden att strumperna hade samma färg som blusen min. Därför tog jag en till bild för att tydliggöra.

En höjdpunkt på veckan är onsdagar. Då är det först syjunta klockan sex som sedan förvandlas till Bonde söker fru-kväll. Det är en härlig sammankomst som gör mig glad.

Så här såg det ut i onsdags. Vi har det bra, vi. Jag började på min andra socka. Den är inte lika sköj att göra som den första. Men jag behöver ju två. Enkel matematik!

Ta-dah! Jag är ändå ganska nöjd! För att vara min första.

Därefter kom fredagen. Då skulle vi ha fotbollskväll här hemma. Ivrig på öl och chirre kutade jag från mitt rum till teven. Tyvärr gjorde jag årets vurpa på vägen. Alla hörde den rejäla dunsen, utom jag som låtsades som ingenting. Med en värkande stackars klantkropp satt jag och förbannade mig i tysthet under resten av kvällen.

Sen vaknade jag upp med den här! Har även ett tvillingblåmärke på ena knäet. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades slå mig så illa. Jag reste mig upp rekordsnabbt. Assså. Varför gör man så? Varför känns det aspinigt -hellredörjag- att säga att man gjort illa sig? Samma sak när någon ringer tidigt på morgon när det är common sense att sova och man säger att man är vaken. Vad fan gör man vaken kl halv sex på morgonen? Nästa gång jag ramlar (händer ändå ganska ofta, tyvärr) ska jag börja grina på plats. Hoppas på tröstkram.

På lördagen skulle Frida firas (var god se kvällens outfitta i inlägget under). Jag har blivit crazybananas i att klippa å klistra och gjorde gladeligen ett födiskort till na. Hon är inte särskilt förtjust i  just strutsar, sa hon sen, men hon gillar ju alla djur. Tur!

Hos Frida var det körvfest. Det känns så fint att Ingrid bjöd på surströmming och Frida på stekt korv. Jag testade en ny vegankörv som var god. Vi var ett härligt litet sällskap på tio personer som åt mat och drack wine. Klockan rannnn iväg och vips var vinet i magen och magen var på väg till Lokal. Jag är sällan på Lokal. Det är ett ställe som ligger på Ålidhem och är proppsmockat med fyllevidriga studenter. Men vi var vid gott mod!

Petter visade sin nya ringklocka och av en händelse hade han även en burgare på benet. Den killen gillar hamburgare! Tydligt och himla fint.

Väl inne på Lokal blev det mayhem. Med gåvoshots och dans. När klockan blev två (då stänger allt!) smet jag ut och tänkte börja promenaden hemåt. Jag tänkte att det kändes trist att gå själv i mörkret för jag hade ju inte ens med mig min cykel (eftersom vi bor grannar med Frida och vi gick från henne). Jag hann gå tre steg innan jag blev stoppad. Någon tog tag i mig. Jag hann tänka att "är det en vidrig killjävel så sparkar jag honom för jag pallar inte". Men det var tre stycken reflexprydda människor.

Trygghetspatrullen. Jag har ju i ett tidigare inlägg här på blöggy snackat "skit" om dem. Och jag sa åt dem vad jag tyckte. Jag sa -på ett så snällt sätt man kan efter trehundra liter alko- att "Jag fattar att ni vill väl, men ni borde följa efter honom där *pekar med hela armen mot en ensam kille* Han ska inte gå omkring ensam så där i mörkret! Tack men nej tack!" Fast sen ångrade jag ju mig. Jag är ju liiiiiivrädd för mörker och jag tycker att gå är den tråkigaste transportmetoden. Så de fick följa med mig hem. Det blev en trevlig promenad på en kvart och de var väldigt snälla och tålmodiga med mig och manshatet.

Under promenaden fick jag sms av TVÅ grabbar. I gasen som jag var sa jag "Ni hjälper mig genom skogen, men vem ska skydda mig från min moooobiiiil?!?!?" Jag var dryg. Men det kändes så.

Efter knappt tre timmars kass sömn var det dags för loppis på Universum med kollektifvet! Det var kul, men ibland var jag tvungen att ligga i fosterställning. Som tur var hade jag dagen innan skänkt mina kassar med kläder till en klädinsamling. Så jag hade inget ansvar under loppisen. Jag gled mest omkring och ibland vilade jag under borden. Jag fyndade en jättefin gammal väska som passar min mac som en smäck!

OCH: Det här jättefina smycket. Det är en fiffi! Jag älskar den av hela mitt svarta hjärta.

När jag kom hem sjönk jag ihop i soffan och tänkte att jag borde tentaplugga, men min kropp ville bara sova. Då ringde Lisa och frågade om jag ville hänga med till folkan och titta på en iransk dokumentärfilm om månggifte. Det ville jag ju! 

Så, så blev det! Varken sömn eller tentaplögg! Och imorgon äre dags för juridiktentan och jag känner mig "lagomt" redo. Fack it! Håll tummarna, mamma,

Och en sista grej som jag vill säga. Idag började älgjakten och mitt hjärta går sönder. Jag vill ha människojakt i julklapp. Åtminstone ett år. Kom igen förfaaaan. Avvara ett älgår för att skjuta skallen av lite random dumt folk. Göre!

Älgar är levande varelser. De har inte bett om att få leva på den här jorden och de har inte heller bett om att helt oväntat bli dödade under deras vardagsbestyr. Jag tror att alla som gör djur (och människor) illa har nåt fel i huvudet och förtjänar att bli en skabbräv i sitt nästa liv.

MVH
en go å gla tjej!

Är bortbjuden på ännu ett födelsedagskalas

Ingrids födelsedag

Det är jöbbigt att fylla år, tycker jag. Dels för att det är världens tydligaste tecken på att tiden går (LIVET går) men också för att jag sällan är bekväm med allt ståhej som blir runtikring. Jag gillar att hålla låda och sånt, men inte att bli uppvaktad. Det är läskigt. Jag brukade ta bort min facebook varje år när det var dags, innan jag fick höra att man ju bara kan ta bort datumet när man fyller år. 

När jag fyllde tjugo hade jag i och för sig ett uppstyrt kalas som var himla bra. Jag tänker att man borde ha det när man fyller stora siffror. Så att man inte ångrar sig på dödsbädden. Nästa år fyller jag tjugofem. Då borde det vara dags igen. *magknip*

I fredags fyllde Ingrid tjugofem. Och hon vågade slå på stort MINSANN trots att hon känner lite som jag. Och sicken sjuhelvetes kväll och natt det blev! Se här:

När vi fyller år här i kollektivet har vi vissa traditioner. Bli väckt med sång! Här ovanför ser ni -som av en händelse- några av mina favvokvinns på jorden. Ingrid (b-daygrrrl) i mitten å Hanna (även kallad HG) till vänster. Gölligöll! De gör Umeå värt.

Den andra, och egentligen sista, traditionen är att efter en blivit väckt bli ledd till ett dukat frullebord under diskolampan. Här sker även paketutdelning, inga konstigheter. Ska tillägga att Anton fattades oss pga praktik på annan ort (men han e himma nu).

Här (jag har valt att vara lite inkonsekvent med placeringen av bildtexterna, för tillfället vill jag ha dem under bilden) kan man se hur vår dörr ser ut som dagen till ära har en Ingrid-fyller-år-lapp. Till kvällen vankades det ju surströmmingskiva! Lika bra att varna grannfölket.

För denna otroliga idé om surströmmingsskiva på sin tjugofemårsdag hade Ingrid styrt opp ett event på fejjan. Där de trettio-någonting inbjudna vännerna blev tilldelade olika matsaker de skulle ta med sig till skivan istället för presenter. Så att det skulle bli som en knytis ungefär! Himla smart å smidigt va.

Jag och Hanna hade fått specialuppdraget att koka massvis med potäter. Vi var vid gött mod tills Ingrid försynt berättade att vi kokat sönder den. Men det gick an ändå! Det blir ju ändå mos i maggen, som man säger, hehe :(

Sen kom Ingrids vänner som brev på posten! Och alla åt glatt (alt. ganska skeptiskt) de ruttna firrarna. Det var en härlig stämning. Alla fick plats. Det är inte alla som kan fixa sittplats för trettio-nånting amigos i sin lägga. (Det är ett långbord i rummet längst bort, det syns lite dåligt på bilden).

Määäääh är inte du vägätarian? JO! Men jag känner att jag vill kunna äta rutten firre vid speciella tillfällen! Som till exempel Ingrids tjugofemårsdag. PS det var gött!

Som de flesta födelsedagar bjöds det även på tårta. Olle hade gjort egen prinsesstårta (med egen marsipan å allt!) Sen blev det lite mer nubbar osv.

Conclusion: Facking bra.

Om inte annat får jag ta till flaskan

Jaaahapp. I och med att löven bytt färg och att det snöade förra veckan är det dags att medge att hösten är här. I gamla inlägg från tidigare höstar hittar jag svordomar och texter om skitliv. Det är en hård tid när mörkret faller. Det spelar ingen roll hur livet ser ut. Det blir alltid same procedure as last year. Och för varje år som går testar jag nya (överlevnads)strategier för att palla ännu en höst.

Ett inlägg från 22:a november 2009: "Hur lat är man om man inte ens orkar gå ut och gråta i regnet?"

Den här gången ska jag inte oroa mig. Det är dags att bara embraca sina känslor. Även fast det är i-landskänslor så funkar det inte jättebra att bara ignorera dem. Jag tror att det är asvanligt att folk deppar ihop nu när det konstanta mörkret kommer. Acceptera och härbärgera! Det känns ju logiskt att vi peeps blir less när solljuset försvinner och det blir ruggigt ute. Det är okej. Kom an bara! 

I år är jag ju faktiskt ett år äldre än senast. Och därmed klokare än någonsin(?) Jag har en ny strategi som handlar om att rå om mig själv. Göra saker som bara rör MOI. Känna efter. Vad vill jag och vad mår jag bra av? Yadayada, men det är inte alltid solklart faktiskt.

Just nu handlar det mycket om att pyssla och dona. Löv it. Att preppa idet för långa nätter. Lite nytt ljus i form av en ljusslinga längs väggen högst upp vid taket och stearinljus i olika former. Ljus är bra. Annars är det mycket klippa å klistra å sticka å brodera.

Se här:

Jag älskar ALLA SLAGS djur och psykedeliska saker (OBS ej knark). Varför inte kombinera det man gillar i tider som dessa? Pasta och potatis! Eller som i det här fallet; djur och lite flipp. Med hjälp av några slitna gamla 70-talsböcker, en om däggdjur och en om rymden, gjorde jag en liten tavla. Hehe. Det är något visst med att ge sig själv hemgjorda saker.

Och bums ska det hamras opp på väggen! Bredvid andra diverse värdefulla grejer JAG blir glad av (fr.v. kärleksbrev, berguvstallrik, finaste tavlan från Vindeln och lite annat smått å gött).

Jag gillar ju mina klänningar och kjolar alldeles för mycket för att kunna lägga dem på hyllan under vinterhalvåret. Jag kör på Ica maxis termotajts! Det ser ut som vanliga strumpbrallor men har typ fleece på insidan. Alltså fattar ni känslan. Känslan av great success! Jag kör alltså mina outfits året runt. Det är bra för mig.

Att kunna glassa omkring i toppar som ibland blottar lille maggen är en härlig känsla i oktober. Trots att minen för tillfället på bilden säger annorlunda. Jag har tagit makt över hösten. Den tvingar inte på mig mer kläder än vad jag vill ha. Ha!

Och apropå att ge sig själv hemgjorda saker så håller jag på att sticka sockor. Det är kanske femte gången jag lär mig sticka. Den här gången ska jag inte glömma bort hur man gör, för det är ju ganska festligt. Gillar ljudet av när stickorna slår mot varandra. Det som är lite jöbbigt är att jag hela tiden måste cykla till Kak för att få hjälp. Imorgon ska "jag" sticka första hälen.

(Den här bilden togs i syfte att visa Kak hur långt jag hade kommit och fråga hur mycket mer jag skulle göra).

Det vore inte rimligt att redan se ljuset i tunneln för det är ju jättelångt bort (sju månader). Men jag tror det kommer gå an, det här. (Annars kan man ju painta in sig själv framför en valfri sommarbild och leva i en fantasivärld återstående tid).

- to be continued - 

Okej måste bara

Det skedde en våldtäkt på campus här i Umeå natten till söndags. Det händer för mycket här. Jag kan ju tänka mig att det har att göra med att Umeå är en liten stad och studenterna utgör en procentuell relativt stor del av befolkningen. Studenter är ju främst unga människor. Och de som begår mest brott är ju  unga män. Det har kommit in över tjugo anmälningar från tjejer om sexuellt ofredande den senaste tiden här. Män som blottar sig, tafsar och tvångshånglar. 

Därför är den här, som sitter på campus, rättfärdigad:

Det finns tjejgrupper här i stan som ser till att inga tjejer ska behöva gå hem ensam efter krogbesök. Jag börjar kanske bli rabiat men jag tror tamigtusan att det skadar mer. Se istället till att inga killar går  omkring ensamma på kvällarna. Låt tjejerna va. Det ska inte vara vårt problem längre.

OBSSSS ja det är ju klart att inte alla killar är potentiella våldtäktsmän, men ALLA tjejer potentiella våldtäktsoffer. Det är jävligt orättvist.

Det blir så dumt att det är vi som ska akta oss. Jag tror inte att män har en starkare sexuell drift än tjejer, som vissa hävdar i nåt sämst försök att bortförklara varför det finns mycket färre tjejer som begår sexualbrott. Det handlar för fan om makt. Att män sen tidernas begynnelse är vana att få makt serverat på silverfat. Det ska fan vara slut med det nu.

Jag vill inte behöva mer skinn på min näsa än nån annan.

När jag lyssnar på kvinnokampslåtar från 60- och 70-talet inser jag att det inte har hänt nåt sen dess! Det feministiska proggbandet Röda bönor har en låt som heter "Sången om sexualmyterna". Texten känns klockren idag:

Har ni läst sexualbrottsutredningen
om inte ska ni veta att enligt den
är alla kvinnor små våp som inte vet
ett enda dugg om sin sexualitet.

Ty en kvinna är så attraktiv och utstuderad
att en stackars man kan bli vådligt frustrerad
då ska väl kvinnorna ta konsekvensen
om inte männen kan se gränsen.

Och alla måste inse att sexualitet
alltid hänger samman med aggressivitet
och det kan inte vara brottsligt att ta för sig
när nån så skamlöst bjuder ut sig.

Dessutom vet ju inte kvinnorna vad dom vill
har hon sagt ja till en sak vill hon lite till
för ett nej från en kvinna är aldrig riktigt nej
det vet väl varje karl och låter inte lura sig.

Så tjejer om ni blir utsatta för våldtäkt
efter att bara ha pratat med en kille
så är det för att ni så våldsamma känslor väckt
eller för att ni egentligen ville.

Vilken bild som utredarna vill ge oss
att män har lustar som dom inte kan betvinga
om det är så får vi börja springa
eller också får vi lära oss att slåss.

Eller hur! :( Den här låten skrevs 1978. Den hade lika gärna kunna skrivits idag. Vi står bara och stampar. 

1963 skrev Sonja Åkesson dikten "Vit mans slav". Och jag känner bah jaaaha same shit fortfarande.

När H&M började sälja tröjor med Tupac på (Tupac är en död rappare som är dömd för sexbrott) var det en tjej som skrev en kommentar om det på H&Ms facebooksida. ”Hej H&M, hur tänker ni när ni väljer att sälja tröjor med bilder på dömda våldtäktsmän? Blir det Hagamannen nästa gång kanske? Är våldtäkt fashion?” OCH JÖSSES. Hon fick en hatstorm av GUDS NÅDE. Mordhot och önskningar om att hon skulle bli våldtagen. Folk skrev att hon hade fått för lite kuk. (???) Flera tusen kommenterar. Asså. Jag har så svårt att förstå. 

Hur kan man bli arg på människor som vill väl. Och kämpar för ett mer jämställt och trevligare samhälle. Som dessa unga tjejer som tar den stackars 15-åringen, som fick höra att gruppvåldtäkten var hennes eget fel, i försvar. De vill inget ont. De vill hjälpa en sviken 15-åring. Varför blir folk så jävla arga?

Jag blir så impad på dem. Tänk att ha hälften av deras kämparglöd eller om man kunde strö deras empati jämnt över samhället. Och ja tyvärr har det gått så långt så det behövs "rabiata" människor för att det kaaaaanske mööööjligtvis ska bli nån skillnad. Alla medel är tillåtna. I approve. 

Våldtäkt borde vara olagligt. 

%%??%%/!!!!€###&#=?)=/&