Något som är ett återkommande samtalsämne på jobbet är barn och framtid o s v. Vi har ju hunnit blivit såpass gamla att vi kan minnas vad vi gjorde för tio år sedan. Man har ju förändrats jättemycket bara det senaste året. Men nu känns det som att man är färdig (VADÅ NAIV? VAD MENAR DU?) Men det jag väntar på är att jag ska börja tycka om barn. Jag vill ha barn om typ tio år även fast jag varje gång jag ser ett barn nu vill jag slå sönder något. Detta är något jag verkligen skäms över. Men det handlar nog om att jag har noll erfarenhet när det gäller barn. Jag är typ yngst i hela min släkt. Är rädd för barn, ser dem som halvfärdiga människor. Oberäkneliga. Snoriga.
Men så imorse när jag såg det här klippet som någon länkat på Facebook kom jag på mig själv att må lika dåligt som när jag hör om djur som far illa. Framsteg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar