Han kommer nog -tyvärr- inte tillbaka

Det kanske verkar trist att sitta i kassan. Men ganska ofta kommer det guldkorn (läs: lowlives, alt. snattare) I början av min L*dl-karriär var jag förstående, forgiving och för snäll. Jag lät de smita och önskade dem bra dagar. "Ta hand om dig!" osv.

Men nu.

Det är en lek för mig. Det går en behaglig ilning längs ryggen när någon närmar sig. Jag känner det på mig. Med ett barns ögon den tjugofjärde december spanar jag ut över butiken. Jag smyger omkring bakom hyllor och attackerar bakifrån. Pickar på axeln och försöker se så fördömande ut som jag kan. (Har övat hemma). Njuter när jag ser paniken i deras ögon och hur de försöker förklara sig. Jag känner inte längre ett uns av medlidande när de ger upp och erkänner.

Ibland spelar jag dum. Låter de lura iväg mig, men när jag är säker på att kompisen som står kvar hunnit börja plocka på sig. Vänder jag mig om i ett hopp samtidigt som jag skriker "HA!".

Andra gånger kanske jag bara säger med trött röst "Men vad gör du? Du kan ju inte bara plocka på dig så där. Det förstår du väl?"

Idag kom äntligen ett bekant ansikte. Förra gången kom han undan. Jag har väntat tålmodigt på min revansch. Jag använde pipgrejen vi har i kassan för att samla kollegorna. Sen blev jag tyvärr lite för i gasen och reste mig upp och pekade med hela armen.

"Ta han! (inte honom) Jag hatar honom!"

Hehe.

Människor som gör fel och att djur äts upp är det värsta jag vet. Genom att håna tjyvar och inte äta kött drar jag mitt lilla strå till stacken.

En autentisk bild från personalrummet.