743 stycken, för att vara exakt. Utan de här dagarna skulle jag inte finnas. Så pinsamt klyschigt att det hugger till i magen, men så är det. Jag var Mowgli och de här gatorna var vargarna.
Jag satt på en spårvagn på väg hem från jobbet i våras då tanken om att flytta slog mig. Som vanligt när jag bestämmer mig för något går det för snabbt. Och jag är ingen bangare. Jag gör alltid som jag sagt. Efter sommaren skulle de ske. Jag visste inte då var jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Jag visste (läs: trodde) att det var dags att dra vidare innan jag slog rot.
Nu är det dags.
Det går inte att beskriva - KLISCHÉ-VARNING - hur ont det gör. Det handlar inte bara om alla vänner eller den här staden. Det handlar nästan mest om minnena. Om alla erfarenheter, äventyr och hårda läxor.
Jag satt på en spårvagn på väg hem från jobbet i våras då tanken om att flytta slog mig. Som vanligt när jag bestämmer mig för något går det för snabbt. Och jag är ingen bangare. Jag gör alltid som jag sagt. Efter sommaren skulle de ske. Jag visste inte då var jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Jag visste (läs: trodde) att det var dags att dra vidare innan jag slog rot.
Nu är det dags.
Det går inte att beskriva - KLISCHÉ-VARNING - hur ont det gör. Det handlar inte bara om alla vänner eller den här staden. Det handlar nästan mest om minnena. Om alla erfarenheter, äventyr och hårda läxor.
Jag flyttade hit någon vecka efter studenten med Beke och min första lilla pojkvän. Jag bodde med honom och hans vän innan det tog slut mellan oss några månader senare. Och jag blev inneboende hos en snygg trummis istället. Där träffade jag Läraren och han förgyllde min höst. Han är en av mina favoriterfarenheter. Jag bodde där i tre månader innan jag och Beke hittade hem till Majorna. Det var väl egentligen då allt började. Aldrig varit så lycklig som här.
De senaste veckorna har jag tänkt tillbaka väldigt mycket. Tittat på bilder och grinat. Men igår kom jag på mig själv att reagera som jag brukar när det är dags för avsked. På samma sätt som jag försöker vara lite elak mot min kille och försöker irritera mig på honom någon timme innan jag ska åka, så att det inte ska vara lika jobbigt att säga hej då. Så gör jag nu - mot hela Göteborg och mot alla mina minnen.
Igår slängde jag och Beke allt. Vi tömde hela lägenheten. Nu vill vi härifrån fort. Man kan typ ta på ångesten här. Vidrigt.
De senaste veckorna har jag tänkt tillbaka väldigt mycket. Tittat på bilder och grinat. Men igår kom jag på mig själv att reagera som jag brukar när det är dags för avsked. På samma sätt som jag försöker vara lite elak mot min kille och försöker irritera mig på honom någon timme innan jag ska åka, så att det inte ska vara lika jobbigt att säga hej då. Så gör jag nu - mot hela Göteborg och mot alla mina minnen.
Igår slängde jag och Beke allt. Vi tömde hela lägenheten. Nu vill vi härifrån fort. Man kan typ ta på ångesten här. Vidrigt.
Det här var det enda vi sparade, de står nu i tryggt förvar hos Moster Britta. Tills vi ses igen.
Hej då Göteborg, jag vet att jag ofta tänkte att jag hade det bra här. Men det är inte förrän nu jag verkligen förstår hur fint allting var. Allt är alltid försent.
BRB (fo sho!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar