(Jag är i och för sig bara två år äldre än honom)
Han ser alltid glad ut numera, även fast jag tvivlar tycker jag att det känns skönt. Det börjar alltid med att vi snackar om flickvänner och pojkvänner, pizza, fester och Göteborg. Sedan ger jag honom blicken och då får jag höra på riktigt.
Inte ens Jesus vet hur många gånger vi har haft den där diskussionen. Jag lyssnar och skäller kärleksfullt. Han är ärlig och jag är rak. Men jag försöker vara positiv och få det att låta som om den här dagen är it. Att om det är någon dag man ska börja sitt nya liv är det idag. Så håller vi på. Alltid.
Och han ser alltid hoppfull ut. Han berättar hur han ska göra den här gången, han vet varför han har misslyckats alla de andra gångerna. Jag tror på honom varje gång. Vem vore jag om jag inte gjorde det?
Vi ska skiljas åt. Jag skyndar mig att säga "Jag är stolt över dig. Allt kommer bli bra" Tydligen genomskådar han mig. För han säger: "Vänta, du ska få se en grej" Han tar fram ett hopvikt finrutigt papper från ett kollegieblock ur plånboken och ger det till mig. Jag vecklar upp det. Hela sidan är full med egenritade rutor med siffror från 1 till 365. Jag tittar frågande på honom. "Jag gjorde den igår, jag var så glad, du vet" Han berättar att det är en nedräkning till när det har gått ett år. Ett år utan sånt där. Han pekar på ruta 1. "Nu är vi där"
Som så många gånger förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar