Uppdatering 1 (av 2)

För att stilla paniken över att tiden (livet, life etc) svischar förbi snabbare än vad som är OK, tänkte jag ta en tillbakablick. Ett litet eget urval av vad som hänt lately. Dvs not much. Pga hard working praktikant. 

Men här sitter jag och dricker en liten kaffe och är nöjd över att terminens sista skolgrej är inlämnad. Nu är det bara fyra pass kvar på praktiken, sen är termin 5!fem!five! avklarad!

Hurra hurra! Sen blire iofs 5 veckors work på samma ställe (fånt nog av tvångsvård!) innan sommarlov. Mitt älskade sommarlov har fått banta ner sig ett par veckor. Men det är dags att  börja fylla på CV:t lite och roffa åt mig lite pengar.

Nu börjar tillbakablicken, såattnivet. Sätt er till rätta och luta er tillbaka. För här kommer mannaminnets längsta inlägg. Varsågoda.

En kväll ringde min äldsta storebror och frågade -lite sådär i förbifarten- när jag går upp på mornarna nuförtin. Kan tyckas vara en märklig fråga. (Det är det). På morgonen därefter, 7 minuter innan min väckarklocka ringde, ringde han och sa att han stod utanför dörren.

Härligt och sköj att få besök! Detta är mitt tredje besök på två och ett halvt år. En är ju lite svältfödd på sånt. Han stannade i en vecka och vi levde high roller-life. Han lärde oss spela musik och fixade hemkörd mat på sena kvällar.

På helgen var det dags för Commotion och kollektifvet styrde som vanligt upp med en trevlig uppladdning. Den här gången med inslag av livemusik. Se här:

God stämning! Som höll hela kvällen ut. Och på morgon for vi ut till stugan vid havet. Det var kallt och vi var trötta och uttorkade. Men lite jamning har väl ingen blivit mer bakis av (?).

En oslagbar duo! Här spelar vi en kinesisk poplåt.

Jag trivs JU himla bra på min praktik. En sak som är en extra gräddklick på grädden på moset är Frans. Frans är en terapihund som jobbar där. Jag älskar Frans. En dag frågade min handledare om jag kunde vara hundvakt...! Jag fick inte fram ett ord:

Med tindrande ögon släppte jag in Frans i kollektivet. Frans verkade dock lite blyg inför mina andra vovvar. Kanske pga att vissa är större än honom.

En av Frans många bra egenskaper är att han gillar att sjunga med i vissa låtar. Han har en liten fantastisk repertoar på fem-sex låtar.

Ska fråga om han vill va med i vårt band! (mer om att jag, hehe, är med i ett band längre ner)

Jag har aldrig sovit så bra och så dåligt på samma gång. Lyckan att ha ett litet liv bredvid sig var så stor att jag vaknade till flera gånger för att se att det var sant.

Det känns helt freakin amazin att min största dröm i världen är att ha en hund för det är inte direkt en orimlig dröm. Större idioter än jag har väl haft hund förut. Tänker jag.

Nu när vädret finally så smått börja tillåta att man vistas utomhus känns livet mycket enklare. Det där välbekanta bubblet i magen som består av hälften törley och hälften fjärilslycka. En kan verkligen se möjligheter igen. 

(Dock är det lite blåsigt. Det kostar på att bo i en kuststad). Jag har väl ungefär en miljard miljoner finfina bilder på mig och Anton. Här är en ännu en härlig vårbild till exempel.

Älskade Scharinska som inte finns längre *ledsengöbbe*

Vi har -som sagt- startat en band! Vi heter Allemansrätten. Alla som vill vara med får det! Vi är redan över tio pers! Det blir en härlig feeling och själ i bandet när det finns så mycket vilja och happiness. Vi har en alldeles egen replokal som ligger nere i källarn. Det står egentligen bastu & motion på dörren. Men allt är väl relativt?

Vi försöker repa en gång i veckan. Och det är alltid så himla kul. Men eftersom vi är så många är det det sällan som alla kan. Men alltid är det några som kan :))) Här är en inspelning från ett rep. Det är Allemansrätten försök på Daft Punk - Get lucky. 

Vi fick en spelning på Kak och Isabels utflyttningsfest! Det var kul! Och pirrigt faktiskt. Men jag är så glad att jag bestämt mig att jag vill lära mig spela instrument (obestämd form).

Kolla vilken rejäl (och nöjd?) publik:

Jag fick även syn på en bild på oss på Instagräm:

Men nu ska jag lära er något. Som jag fick lära mig the hard way. Kombinationen att vara full och i gasen och ha tillgång till en ukulele är LIVSFARLIGT. Ukulelen var BLODIG. Överallt. Det skvätte blod från mina stackars fingrar. Och inte nog med det. Se:

Blåsa! Och...

Mina stackars ackordfingrar är in the making of att få reptilhud. Men jag är en glad spelman ändå:

✌︎

Det hära med livskvalité. Jag tror att det kan vara t ex att vakna upp i ett solljust rum av att bästisen i rummet bredvid hälsar gomorron genom väggen. Och man har en heeeel dag med inga måsten. Den här praktikterminen har inte direkt skämt bort mig med såna dagar.

Anton har tagit studieuppehåll och bangar sällan på långfrullar, stadsstrosningar, filmkvällar och random utflykter. Livet har känts mer än fint dessa dagar.

Och känslan av att ha en sommarstuga bara ett par mil utanför stan... Det är också en härlig grej att ha. Än så länge har det dock varit iskallt de dagar vi pallrat oss ut dit. Men ändå! Hellre grilla körv inomhus i stuga än inte grilla nån körv alls!

Jag höppas att jag kommer hänga en del i stugan nu när jag blir här lite i sommar. Jag ser framför mig att jag och Linnéa ska ligga i gräset och spela skipbo. Bada, äta smarrigt och ro ut och toucha horisonten med båten. Sommar, va. Vilken bra årstid.

Sen bliddere PÅSK! Och jag begav mig söderut! Hem till älskade S t j ä r n s u n d.

Jag romantiserar stället. Men herre vad jag älskar den lilla byn. Där ska jag och min animalz leva och frodas när jag bott klart på andra ställen. 

Det var iofs bara en blixtvisit nu över pösk. Men jag hann med att fullfölja påsktraditionen hos Bekes familj (charaderleken), jamma med bror och hans kömpisar och hälsa på Kak och hennes familjs animals.

Djur. Hur mycket kan man älska (?!?=?#??#!??€!!#")

Mamma har ju två djur som jag älskar beyond words. Den ena skyr mig som pesten, tyvärr, men den andra gillar mig. Tur!

Tilda och Åke ♡

Så här vill jag ha det resten av livet. Ha nära till amigos, la famillia och skogen. Spela musik i solen och ha det gött etc. Och det är inte omöjligt. Man bestämmer själv över sitt liv, vissa verkar ha glömt bort det. Men jag ska i alla fall ha det precis som jag vill. bannemä.

Men jag hade ändå en liten baktanke med min blixtvisit. Nämligen. Att. Jag. Skulle. Hämta. M.I.N. B.I.L! Detta kan vara bland det bästa som hänt i mitt lille liv. Och det handlar faktiskt inte bara om det materialistiska. Det handlar om känslan att vara bilägare som i sin tur leder till frihet och möjligheter. Utflykter, stora loppisfynd osv.

Den är nästan för fin. Så jag måste pimpa den. Göra den till min. En hundheadknocker i bakrutan och mormorsrutor på sätena.

Den kommer bli så himla fin. Och jag kommer kunna ha den länge. Min första hund kommer åka i den. Den tanken är _svindlande_

För att provåka den hämtade jag upp mina två amigos. Vi körde ner till folkan och parkade alldeles vid vattnet. Sen satt vi där. Mina bästisar å jag. I min bil. Samma vänner som jag cyklat med stödhjul med.

♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎♡♥︎

Sen vare dags att återvända norrut igen. Och helv vilken känsla att packa in sina saker i SIN bil och hämta upp sin bästis. Och sen styra kosan mot Ume. Helv.

Vi stannade femtioelva gånger. En resa som kanske skulle ta typ max 7 timmar tog oss över 11. Men jösses vad vi trivdes. Vi stannade vid vägkrogar, fina platser, loppisar och tog en sväng i Sundsvall city. Och vädret var fint. Vid Ångersjön stannade vi över en timme. Rulllade omkring i gräset, hade picknick och spelade ukulele och sjöng. Det kändes som en semester. En lyxresa. Blir varm i mitt stenhjärta när jag tänker på't.

Jag tror nog jag stöppar hära. Jag har minst hälften kvar. Det kommer en del two snarast.

- TO BE CONTINUED - 

Hej å hå!

Förra helgen blev jag kär och lycklig. FÖR: Jag hittade världens, alltså v-ä-r-l-d-e-n-s, finaste nattlinne och morgonrock på Röda korset. Jag känner mig som hälften prinsessa och hälften trash. En oslagbar kombination å känsla. Man bah HIGH ON LOW LIFE! Så när det var dags att vakna till liv i söndags och endorfinförrådet var slut efter gårdagens dans var det en fröjd att dra på sig detta.

Men man kan inte alltid bara glassa omkring. Inte när gamla barndomsamigos fyller 25! Så hä var bara å styla om och styra kosan mot Kak. Kak-kalas i dubbelbemärkelse!

Det här är sånt man får när man har varit kömpis med mig i 20nånting år:

Ett eget klippt och klistrat födiskort. En två veckors gammal pumpaplanta. Och ett par hemsnickrade örhängen i en tacky ros. Det är tacken det, för att stått ut med mig en livstid.

Kak bjöd i vanlig ordning på triljoner bakverk av guds nåde. Men fyfuck vad svårt det är att häva i sig mycket socker. Ge mig en chirrepåse och jag sveper den. Men socker. Det är fan mäktigt. Men väluppfostrad som jag är åt jag av allt hehe. Å lite till.

Under dagen fick jag smsuppdateringar från nån hightech app om Ingrids skidåkning. För hon åkte Vasalöppet! Det gav mig perspektiv. När en annan gled omkring i plyschrock och åt pizza. Köttade Ingrid i spåret. 9 f*cking mil.

Hon är ju en jävel på det mesta den där. På söndag ska vi titta på det tvsända loppet och käka tårta. Då ska hon få berätta om läskiga backar och blåbärssoppan.

Jag famlar som vanligt efter vårhalmstrån. Och kanske har jag fått grepp om några. Kanske pga att solen visade sig i söndags OCH i måndags. Men livet känns fanemig kul. Att gå armkrok med en govän och sjunga:

Då mår man. Suktar efter längre dagar och tunnare jacka. Sna(aaa)rt så!

Det är gött att ha helg igen. Men det är främst för att det ska bli gött att få sova ut och inte stressa sig i säng på kvällen. För jag skulle gärna vara på praktiken everyday 4-ever. Jag trivs förjävla bra asså. Trots att det är ganska hårt och mycket feelings hela tiden. Jag ska på intervju för sommarjobb där på onsdag. Skulle dödens dö av glädje om jag fick det.

Imorse fick jag äntligen se renar. Jag blev så glad. Vilken amazing start på dagen.

På morgonmötet berättade jag glatt om mitt renmöte. Men personalen verkade helt oförstående och sa att "det är som att knäppa kort på mygg". mäh. Exotiskt! Jueeee!

Sen fick jag ett armband som en av klienterna hade gjort. Och jag älskar ju att få grejer (hähä) särskilt egengjorda saker. 

Hen eldade på snöret också, så nu sitter den där den sitter. Men jag är stolt.

Jag är en blödig mänska. Äre inte presenter så äre animals som får mig att grina. Såg just denna på fejjan och fick magknip.

Asså… Saknar alla mina djur. Särskilt dom som inte finns i fysisk form längre. Fyfan för att djur dör.

:(

De är inge bra att avsluta i moll. SÅ:

HEJDÅ NU

Dans i ett hus

HEJ! Jag lever för min praktik numera. Kliver opp 04:30 och kommer hem kl 18. (Är till och med där var tredje helg!) Det finns nada tid för något annat. Men det känns okej. Jag älskar praktiken mer än life. (Jag är på ett LVM-hem, asså tvångsvård för missbrukare).

Men vem är jag att banga en hemmafest? Lisa lockade med inflyttningsfest i hennes nya kollektiv på Tomtebo i fredags. De är sex stycken som bor i ett mansion. Det är en politiker som smällt upp en villa med högt till tak och kristallkronor och sen flyttat till huvudstaden. Så där bor dom nu.

Temat var kitsch. Tyvärr har jag ju -som sagt- ingen tid att ränna på stan och leta outfit. Men lättnaden (och konfunderingen) när jag insåg att jag bara kan ta något jag har hemma. Prisa mina gamla 60-talsskjortor med långa snibbar och mina plyschkjolar!

Plus lite glittersmink, glitternagellack, blomma i håret och:

Min fina glitterpandaklocka som jag köpte på PMU i Härnösand för 16 kronor! Den funkar tyvärr ej och urmakerskan på stan ville ha 1500 pix för att fixa den. Hon och hennes kollega blev också i gasen och ville köpa den av mig. Den är tydligen gammal för den hade nåt häftigt gammal urverk. Men jag säljer den never. Den är ju så fin.

Min bästis och högra hand Anton ville också hänga med på kitschfest. För vem kan banga kitsch, öl och dans i ett hus!?

Vi trotsade skitvädret (noll soltimmar i februari…!) och tog en plåtcock ut till Tomtebo. Vi var inte ensamma om att ha samma mål på bussen. Är det över 150 inbjudningar till en fest är det typ en stor procentuell del av umeå som ska dit.

Lisa hade hittat årets klänning på Röda korset.

Vi dansade all night long. Jag tog revansch på den kassa musiken från förra helgen på Scharren. Svetten rann och vips var klockan halv fem.

Huset var spejsat med typ en balkong på andra våningen ner till vardagsrummet (aka dansgölvet) på bottenvåningen. Och där hängde en två meter hög kristallkrona.

Vi tog en taxi hem och jag kom i säng 25 timmar efter att jag klivit upp. Sen sov jag i tre timmar. Sen vaknade jag och kunde inte somna om. Vem behöver sömn!?

Hela gårdagen kändes som söndag. Så nu känns det som om jag fått en extra dag! Woop. Hejdå.

Sagan om pluppen

Det känns som om jag har en våg av oflyt just nu. Är det inte haters är det hemorrojder. Jag fick en i våras, helt på grund av dålig karma, misstänker jag. För jag hade kvällen innan skrattat så att jag kiknat åt en kompis som berättade om en gång när han fick en hemorrojd. (Eftersom det är en kul historia, tar jag den igen). Han var ute på resa och befann sig i Sydamerika då han fick väldiga besvär i baken. Och eftersom att han inte hade tillgång till en spegel tog han en bild med sin digitalkamera för att se vad som egentligen förgicks där bak. Givetvis glömmer han att radera bilden från kameran och givetvis ser hans kompis den och frågar vad bilden föreställer. "En vulkan?"

Det är kul! Hur som helst. Dagen efter historien berättats kände jag hur det gjorde ont i rumpen efter morgonbajseriet. Jag tittade efter och såg det ingen vill se.

Jag trodde mitt liv tog slut där och då. En halv dag låg jag i sängen och ville bort från livet på jorden. Men sen torkade jag tårarna och bestämde att den där lilla larviga grejen inte skulle bli mitt fall. Så jag började berätta för alla om min lilla plupp. Någon utvald (läs: Lovis) fick till och med känna och klämma på den. Det var ett bra beslut att inte hymla om sina kroppsovanligheter. Det har känts så himla bra och vissa har till och med också vågat berätta att de har en likadan plupp. Vissa har haft två. Det är en fin gemenskap.

MEN: Tyvärr har jag tillslut blivit tvungen att ta beslutet att ta bort min lille kamrat eftersom den gör ont varje dag. Trots att jag gärna hade haft kvar den. Som ett härligt statement. Fuck perfekta kröppar liksom! De finns bara på bild och i disneyfilmer.

Hur som helst. Det som har hänt nu är att jag imorse bokade tid för en läkarundersökning. Läkaren lät precis som ens fördomar tänker att hen ska låta. Gammal gubbe. Trög. Tyst. Sluddrig. Inte så sköj. Men jag var ändå sjukt lättad att äntligen fått tag i en läkare. (Det är dåligt att det ska vara så svårt!). Så jag hoppade ut i köket till mina frukostätande kollektivister. Efter att ha imiterat läkaren utbrister Olle:

"Fan, det låter ju precis som vår granne ju! Han som bor en trappa under oss".

Haha…

Det kan ju inte stämma, tänkte jag. Han brukar vi prata om. För han verkar märklig. Han ser sjukt ruffig ut och verkar väldigt virrig. När jag flyttade hit beskrev de honom som "en hemlös alkis med nån funktionsnedsättning" (OBS på ett hjärtligt sätt).

Nu när jag kom hem från träningen slängde jag ett öga på hans dörr när jag gick förbi. OCH TA MIG TUSAN VISST ÄR DET HAN! DET ÄR HAN SOM SKA TITTA I MIN RUMPA.

Det känns lite trist. Han hade ju kunnat bo var som helst i hela Umeå. Det känns ju lite trist att behöva heja på någon varje dag som ofrivilligt har pillat mig i röven.

Kollektivet tröstar med:

1. "Bra att veta att vi har en läkare i lägenheten under oss om vi skulle behöva en någon gång".

2. "Vi kan ju se det här som ett bra sätt lära känna våra grannar lite bättre".

:( 

… men det blev ju i alla fall en lite kul och snöplig historia. Som antagligen inte slutar här. To be continued.

Haters gonna hate

Jag har funderat på om jag borde berätta en grej. Jag har fått en ny härlig erfarenhet nämligen. En hater! En alldeles egen liten arg hater. Är ni avis? Va inte det. Det är sjukt drygt faktiskt.

Det började för ett par veckor sen när en snubbe, vi kan kalla honom Kajsa-Stina, började skicka meddelande på fejjan (grunden till allt ont?). Det verkade chill till en början. "Roliga" klipp på youtube och sånt. Men som ni vet är jag inte särskilt road av sånt. Så jag svarade med måtta till en början, men sen slutade jag helt. När Kajsa-Stina märkte att jag slutat svara eskalerade det och det blev väldigt otrevligt. Ibland sa Kajsa-Stina att han älskade mig och ibland sa han tvärtom. 

Jag fick rådet av mina fellow psykologstudenter att absolut aldrig svara, oavsett vad han skrev. Och ojoj vad han skrev! Dag som natt. Kajsa-Stina verkade knappt ha tid för att gå och bajsa! Jag fick bita mig i tungan många gånger för att inte svara. Det hade ju varit gött att få ge svar på tal. Men jag lyssnade på mina kloka vänner. 

I onsdags fick jag nog och blockade Kajsa-Stina. Det var inte längre hållbart att få meddelande varje timme. Och det var lite pinsamt en gång när jag misstänker att min handledare såg att jag fick ett meddelande där det stod "jag tror du njuter av att bete dig illa mot män".

Efter facebook-blockningen pepprade han sms. Nu är Kajsa-Stina även blockad på telefonen och allt är återigen frid och fröjd. Och jag hoppas givetvis att Kajsa-Stina kan få ordning på sitt stackars liv.

Jag vek en svan och hängde den i fönstret

Det är oroliga tider på universitetet. Vi vankar av och an för på torsdag är domedagen här. Det låter kanske överdrivet, men det är det inte. Det handlar om lottningen av de snålt få praktikplatser som finns här i Umeå. På torsdag får jag alltså reda på om jag måste flytta i januari. Det vill jag inte. Praktiken är ju hela nästa termin, och det är en lång tid när man är ung och dum. Jag skulle kunna tänka mig att flytta till Göteborg, såklart, men det verkar svårt för institutionen vill vääääldigt gärna att man håller sig i *trumvirvel* Västerbotten, Västernorrland eller Norrbotten.

Jag vill inte högre upp i det här landet.

 :( 

Men jaja, det är på torsdag, det. Än så länge svävar jag i den härligt naiva ovissheten. Därför har jag fortsatt preppat mitt crib för en lång vinter. Här blir jag kvar. Banne mig.

Jag har bytt gardiner för att få plats för mer växter. Det finns tankar om att ägna ett helt inlägg till mina fem växter. Så mycket har de kommit att betyda för mig. En annan sak som är irreplaceable är Bekes porträtt av mig (anno maj 1999) som sitter ovanför huvudkudden. Egentligen borde jag fixa en ram till den, men jag är rädd att snorfläcken på sidan av papperet inte skulle synas då. 

Sängen tar upp all yta i mitt lilla rum. Men vad gör det när det enda jag gör här är att streama, sova och det andra. Ljusslingan längst upp är en bra medicin mot höstdepp.

Mitt skrivbord som aldrig har använts som ett skrivbord. Men ändock så användbart! Favorithunden Zlatan från Falun sitter där. (Lägg gärna märke till min nya lilla unicorn bredvid honom! Jag hittade den på Pingstkyrkan och Emma sa att nu hade jag tappat det).

Sist men inte sämst. Mina kläder. De gör livet worthwhile. Och givetvis min älskade skolaffisch  som föreställer "Hund". Say no more.

Jag har ingen aning om vad jag skulle ta med mig om det började brinna. Kanske blir jag kvar här.