Första dagen

Vi är en brokig skala, känns inte ens som en ny skolklass. Vi är mer missanpassade än så, jag och mina nya vänner: En söt liten blond tjej med tuperat hår, en snygg och käck stockholmsbrud (SOM EXAKT NU NÄR JAG SKREV DET KNACKADE PÅ HÄR, SCARY) en cool innebandytjej, en ung tjej som är gravve och en kul kille med en skön dialekt (talfel)

Nyss stod vi flickor i korridoren här och småpratade innan vi återvände in på våra rum. Känns som en mogen klassresa. Ett problem är att ALLA ska åka hem över helgen.

Första dagen har gått bra, men det är så sjukt mycket jobb. Gick hemifrån strax efter sju imorse och jag kom inte hem förrän halvsex. Känns som om jag går i gymnasiet igen, fast den här gången pluggar jag seriöst allt vad jag kan. Vete fan om det kommer räcka. Imorse fick vi höra att ångesten skulle komma redan efter lunch och att vi antagligen skulle grina på onsdag. Det kan nog stämma, tror jag. Men hon tröstade oss med att säga att vi i alla fall satt i samma båt.

Jag blev stoppad av en polis på min första lektion.

"Vafan är det här nu rå?", säger jag när jag ser hur några poliser går ut på vägen och vinkar.

"Är du nykter?", viskade min lärare.

"Är du?" väste jag.

Vi fick blåsa och visa körkort.

"Jag kommer ikväll förresten", säger polisen till körläraren.
"Jaha, jag är ledig ikväll", svarar han.
"Är det Mattias som håller i det då eller?"
"Ja"
"Hejdå"

Älskar att vara på ett ställe där alla känner alla, utom mig. Jag gillar mitt tillfälliga liv här. Jag känner mig som hemma på vandrarhemmet och ännu mer på skolan. Stan börjar jag känna mig haj på också. Det är mycket fint och mysigt här.

Och bäst av allt. Här är jag helt ensam om jag vill.