Imorgon har jag Professionella samtal träff 3. Det innebär att jag med två klasskamrater (som man ej fick välja själv) ska ha ett seriöst samtal. Den ena ska agera klient och ha ett problem. Det måste vara ett riktigt problem (bara att komma på ett riktigt problem man har och prata om det känns superklurigt). Den andra ska vara samtalsledare (alltså socionom). Och den tredje ska vara observatör. Samtalen ska även FILMAS och TITTAS PÅ och BEDÖMAS. Det känns jävligt pirrigt. Vi har ju lärt oss hur man inleder samtal, hur man ska känna efter på vilket sätt man ska agera beroende på hur klienten är. Vi har lärt oss hur man ställer rätt frågor, hur man får klienten att känna sig trygg och vilja prata. Hur man ska omformulera, verbalisera, utmana, konfrontera, sammanfatta och avsluta blablabla. Jag har verkligen lärt mig massa bra saker och jag har märkt att jag redan börjat använda mig av olika tekniker omedvetet när jag pratar med vänner. Men det känns ändå himla jobbigt att göra det med klasskompisar. Och att det ska filmas ger mig magknip. Jag förstår ju att det är nyttigt och jag vet att jag kommer lära mig asmycket. Men. Fyfan. Tänk er själva. Tänk att se alla tics man har, alla ord man överanvänder och tänk att behöva höra sig själv! Och det blir ju lite som att spela teater också. "Hej. Välkommen. Du kan sitta där. Gick det bra att hitta hit?" Till en jämnårig klasskompis. Och med en kamera i fejan. DÖR. Men det är klart att jag hellre gör bort mig inför en random klassis än fuckar upp en riktig människa i nöd.
Det blir kul, det här.
hehe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar