För exakt tre år sedan skurade jag bort lakritsshotsfläckar från mitt och Bekes golv (och tog bild på det med självutlösaren?) medan Beke var och jobbade. Jag tittar på den där unga damen som känns så främmande. Men jag minns mig ändå med glädje. Det var en nödvändig tid. Tänk om jag hade vetat att jag, tre år senare, skulle sitta här uppe i Umeå och ladda för mitt livs första samtal som (soon to be) socionom.
Det hade gjort mig glad.
Man kan ju inte låta bli att undra vad jag gör den 20e september 2015. God only knows, som strandpojkarna sjunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar