Jag och Beke gick ner till Smedjan lagom till Tomas Di Levas första spelning (Han sålde slut så det blev en extrainsatt spelning på dagen) Vi såg bilar med stora peace-märken på sidorna fylla den lilla parkering medan vi surade. Vi ville ju också se Di Leva. Vi hade planerat att sitta utanför för att i alla fall få höra honom. Men vi blev så bittra så vi gick hem.
Sedan tänkte vi att vi skulle göra ett nytt försök till den riktiga spelningen. Den skulle börja klockan sju. Fem över sju är vi i kiosken och chillar. Då kommer Tomas själv körandes i en bil och vips hamnar vi i Smedjan.
Det var så fint. Tomas fnissade när han klev på scenen och fortsatte fnissa in på låtarna och i mellansnacken. Efter den tredje låten fnissade han så mycket så jag trodde att han snart skulle börja gapskratta. Publiken började fnissa nervöst och alla funderade nog över vad tusan det var som var så roligt. Då säger han: "Jag är bara så glad" och så fnissar han lite till och fortsätter: "För att jag andas"
Min första riktiga mardröm som jag minns var en dröm jag hade i trean-fyran. Jag drömde att jag fick reda på att Tomas Di Leva var min riktiga pappa. Jag kommer ihåg paniken. Jag sprang högst upp i Stjärnsunds skola och tänkte hoppa ut genom fönstret. Tanken av att berätta för mina vänner att han var min pappa och tanken av att bli tvingad att träffa honom fick mig att vilja dö. Sedan vaknade jag och aldrig har jag väl varit så glad över att min pappa är min pappa. Tänk vad man förändras! Ikväll har jag suttit och beundrat den mannen, tyckt han varit så fin och blivit lite kär.
Innan jag gick till Smedjan hade jag varit inne på Flashback igen. Nu fanns det nya trådar i Mondo, gore och bizarre-kategorin. Där kunde man se filmer på kineser som tävlade om vem som kunde döda hundar snabbast. Någon tyckte att sparka på huvudet var det bästa sättet, medan vissa föredrog strypning.
Hur kan människor vara så olika? Jag satt och grät lite i mörket i Smedjan medan jag tänkte på hur orättvist det är.
Det finns många dårar och varje gång jag räknar har det blivit fler. Men jag tror på ett lyckligt slut, sa han.
Sedan tänkte vi att vi skulle göra ett nytt försök till den riktiga spelningen. Den skulle börja klockan sju. Fem över sju är vi i kiosken och chillar. Då kommer Tomas själv körandes i en bil och vips hamnar vi i Smedjan.
Det var så fint. Tomas fnissade när han klev på scenen och fortsatte fnissa in på låtarna och i mellansnacken. Efter den tredje låten fnissade han så mycket så jag trodde att han snart skulle börja gapskratta. Publiken började fnissa nervöst och alla funderade nog över vad tusan det var som var så roligt. Då säger han: "Jag är bara så glad" och så fnissar han lite till och fortsätter: "För att jag andas"
Min första riktiga mardröm som jag minns var en dröm jag hade i trean-fyran. Jag drömde att jag fick reda på att Tomas Di Leva var min riktiga pappa. Jag kommer ihåg paniken. Jag sprang högst upp i Stjärnsunds skola och tänkte hoppa ut genom fönstret. Tanken av att berätta för mina vänner att han var min pappa och tanken av att bli tvingad att träffa honom fick mig att vilja dö. Sedan vaknade jag och aldrig har jag väl varit så glad över att min pappa är min pappa. Tänk vad man förändras! Ikväll har jag suttit och beundrat den mannen, tyckt han varit så fin och blivit lite kär.
Innan jag gick till Smedjan hade jag varit inne på Flashback igen. Nu fanns det nya trådar i Mondo, gore och bizarre-kategorin. Där kunde man se filmer på kineser som tävlade om vem som kunde döda hundar snabbast. Någon tyckte att sparka på huvudet var det bästa sättet, medan vissa föredrog strypning.
Hur kan människor vara så olika? Jag satt och grät lite i mörket i Smedjan medan jag tänkte på hur orättvist det är.
Det finns många dårar och varje gång jag räknar har det blivit fler. Men jag tror på ett lyckligt slut, sa han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar