Som en mormor

Idag har jag varit sjukt nere. Jag har tänkt att vår film aldrig kommer att bli klar, att huvudpersonen kommer att banga osv. För jag hade försökt få tag i honom i flera dagar, men han hade inte svarat. Men så, för en kvart sedan, kom han online på msn.




Jag ringer och pratar med en olyckligt kär kille. Jag förvandlades till Dr Phil och gjorde mitt bästa för att hjälpa och trösta. Sedan frågar han om han får läsa upp en grej han har skrivit.

Det var så fint och äkta och fan. Det var en dikt om tjejen han var kär i. Han hade plockat ut de finaste av de ord han hade i sitt ordförråd. Han läste det så genuint och fint och fan.

X: Så vad heter det jag gjort?
Jag: Vad menar du?
X: Ja, min kompis sa typ poesi, men jag vet inte vad det är.
Jag: Jaha, du har skrivit en dikt.
X: Dikt?
Jag: Ja.
X: Coolt.

Innan vi la på visade det sig att han hade en till dikt. Den handlade om hans döda pappa och om hur han inte ville bli "sån far sån son" som han uttryckte sig.

Den där killen alltså, fan ta honom, han får mig alltid att vilja dö av diverse olika anledningar. Just nu är jag rörd, och -oförtjänt- stolt.