Martedì

Under två timmar på förmiddagen åskade det så att jag trodde himlen hade gått sönder. Då passade Bosog (den svarta thai-grisen) på att ta sig in till våra odlingar. Vilket inte var bra, eftersom grisar tydligen är sjukt effektiva när det kommer till att förstöra saker. Så jag, Lucia och Luigis fru försökte fånga henne. Det måste sett roligt ut. Det är svårt att fånga en gris.

Sedan bestämde jag mig för att prova att gå upp till byn. Det var värre än alla gympass sammanlagt. Men jag hade sällskap av Åsa. Hon envisas med att följa mig som en hund, fastän jag är lite rädd för henne. I byn, som heter Nazzano, lyckades jag köpa glass och snacka till mig några vykort. Det var katter och gubbar överallt. Och ibland slogs fönsterluckor upp och någon ropade till någon annan på gatan. Lite stereotypt.

På hemvägen hörde jag ett bekant knorrande. Trodde jag. "Åsa!" ropade jag och kikade fram bakom ett träd. Bara några meter från mig stod en flock stora arga vildsvin med massa ungar. Jag trodde att de skulle äta upp mig. Men icke! Haneh 1, Gud 0.

Och jag har redan lyckats glömma bort hur jobbigt det är att frysa. Jag har bränt mig på axlarna och jag svettas konstant. Min kropp vill hem till Sverige.

Människans bästa vän.


Ibland pussas Åsa. Jag tror att hon äter lera.

Ett försök till en ny profilbild på Fejjan.

#2

Nazzano

På väg hem. Där ser man floden Tevere.

Oliver.

Där kan man se gården. Mitt ute i ett stort naturreservat.