Resan

På flyget kom jag på mig själv med att lyssna noga på flygvärdinnorna när de demonsterade flytvästar. Jag tänkte att om det händer något så är jag on my own. Ingen mamma eller kompis kan hjälpa mig. Överlevnadsinstinkten.

När jag kom fram till flygplatsen i Rom var jag rädd. Det kändes stort och jag fattade ingenting. Min väska var en av de sista som kom på rullbandet och det var en stor gul lapp på den. "HEAVY"

Sen träffade jag Valentina, som jag lärde känna när vi var på språkresa i England. Vi åkte hem till henne. Hennes familj hade ordnat "a real italian sunday dinner just for you!" Jag blev livrädd. Valentina vet inte att jag inte längre äter kött. Hela familjen plus några grannar och släktingar var där. Jag hade ont i magen för att jag var så nervös. Så kommer de in med maten. Spagge, tomatsås, cheese och vin! Lättnaden från himlen. Jag slaffsade i mig som vanligt. Är ju lite av en expert på att äta spagge. Sedan plockar de undan tallrikarna och kommer in med sju olika fat med kött. Pappan som kunde lite engelska tittade stolt på mig "Real food! You need to try a bit of everything!"

Fyra år utan kött.

Efteråt var det fotboll. Lazio spelade och Valentinas familj var tydligen big fans. Hennes pappa berättade att "Lazios house" låg bara några kvarter bort och att på den tiden Svennis var förbundskapten bodde han här i närheten. De verkar bo riktigt fint. Huset är en dröm och en av grannarna är Italiens expresident. Liksom.

Efter fotbollen (Lazio vann som tur var) åkte jag, Valentina, hennes kille, lillasyster och hennes pojkvän till Nazzano. Det var en biltur som tog en knapp timme. Vi var nära döden minst tio gånger. Här saktar man knappt in vid stoppskyltar, använder spärrområden som extra körfält och snabbt går det. Vi åkte förbi en riktigt blodig olycka på vägen. "Mamma Mia" sa pojkvännen och gasade på.

Jag tog alldeles för få bilder. Men jag ska åka till Rom igen i november. För jag nöjer mig inte med att bara sett Colosseum från luften. Då ska jag minsann ta för många bilder.